Aftonbladet – 2 januari 1860, sida 3

qmedicInska Komlitens forslag, bdt fOllyttas tl hufvudstaden — dessa förhållanden, säger jag, i måste uppmana enhvar, som icke vill att naitionen skall förspilla sitt anseende och sina tillgångar genom förvända och motsägande beslut, att alvarligen påyrka, det representationen en gång måtte. på det sätt sakens vigt kräfver, taga den fråga i öfvervägande, om Upsala universitet på sin nuvarande plats moti svarar sin bestämmelse, eller om detsamma bör till bufvudstaden förflyttas. : I Det är nemligen klart a:t vi på detta sätt licke kunna fortsätta. Ingen enskild, förnuftig person använder sina tillgångar utan tanke och plan, och det är icke en nation vär att handla annorlunda. Om Up sitet icke på sin närvarande plats in uppgift, så är detsamma en alltför inrättning att der bibehållas, och då ett öre användas på nya företag ders utan förberedelser träffas till dess förflyttning. I Finner man åter universitetet, der det befinner wig, kraftigt, såsom sig bör, bidraga till ; den mationella kulturens höjande, då återstår endaist att upprätta någon motsvarande undervisni.vgsanstalt i Stockholm; ty att en hufvudstad af mer än 100.000 menniskors befolkning icke kan umbära en högre vetenskaplig bildni ogsanstalt och att Sverge behöfver ett universitet i sin hufvudstad, lärer icke af någon kunna bestridas. Mången hyser den välmenta föreställning, att det vid ett universitet vore: desto mera välbestäldt, ju tystare den vrå vore, hvaruti i det vore placeradt. Man åberopar tillstöd derför klöstercellerna, från hvilka åtskilliga lärda verk utgått; och en högvördig ledamot af -ekonomiutskottet yttrade, vid sednaste riksdag, att ett universitet vore, efter hans tanka, itjenligast förlagdt i en ödemark. Men till och med om universiteterna ännu, såsom fordom, vore anstalter endast för bildande af lärda, vore klosterlifvet för deras alumner att förkasta. Ju mera nemligen vetenskapen trängt på djupet, och ju klarare principer och system framstått, i desto närmare förbindelse har den trädt med samhällslifvet öfverhufvud. Icke blott naturvetenskapen har den ofta prisade förmågan att öfva inflytande på det praktiska lifvet. De humanistiska vetenskaperna ega 1 sjelfva verket den vida störie makten att omskåpa samhället och gifva de menskliga sträfvandena en ny riktning. Men om dessa vetenskaper skola kunna utöfva sin behöriga inoflytelse, måste de meddelas på ett mot ändamålet svarande sätt, och kretsen af deras lärjungar bör icke vara inskränkt till några från skolan nyss utgångna ynglingar, hvilka såväl af sin ålder som i följd af den nödtvunget forcerade examensläsningen sällan hafva lugn och rådrum nog att fatta, smälta och behålla det ädlaste af de vetenskaper, som föredragas dem. Ett universitet är en produktiv centralinrättning för nationens bildning, och dess ändamål är dubbelt: att sjelf. verksamt representera, och att i nationens allMänna själsadling irförlifva den vetenskapliga beståndsdelen af kulturens framskridande. Det sednare sker derigenom att wniversitetet omfattar blomman af nationen med en fostran, som förmår i alla riktningar genomtränga sambällets lif med en gemensam förädlings anda. Skola de kunna verka i fri och full öfvereusstämmelse med detta tvåfaldiga ändamål, så böra, der slikt ännu ej skett, sådana mått och steg tagas, som i möjligaste måtto befrämja allt hvad hos dessa organisationer är produktift och till produktion lifvande. Det har mer än en gång blifvit visadt, att teori och praxis stå i ett alltför nära samband, för att utan skada kunna åtskiljas, samt att derföre åtminstone de båda s.k. praktiska fakulteterna borde förflyttas till huvudstaden. Det föga tillfredsställande skick, hvaruti vår embetsmannabildning befinner sig, skall äfven säkerligen nödga nationen att, hvilket beslut man än må fatta rörande hela universitetet. verkställa denna förflyttning; ty då ynglingen nu, efter genomgåendet af en flyktig examensläsning, genast inkastas i praktiken, utan tillfälle och uppmuntran att fortsätta sina studier, afstannar hans teoretiska bildning och ban blifver endast en rutiner, med ganska inskränkt förmåga att fatta och en ännu mindre att utföra stora, allmännyttiga idger. Denna af universitetets nuvarande afsöndring frår hufvudstaden betingade : ofullständighet i vå embetsmannabildning är äfven rätta orsaken till den märkliga brist på statsmän, hvarat Po smoo xx usa Sverge, i jemförelse med andra länder, lider: I a ty huru vore det, om ej uti något sällsynt In fall, möjligt att stora kapaciteter, med djupa IS insigter i statsvetenskaperna och en omfat-lp tande blick öfver det politiska lifvets förete)elser skulle kunna uppstå, då dessa vetenskad per snart sagdt alls icke vid våra universiteÅs ter föredragas, samt de kunskaper, som i öfJa rigt skulle bibringas den blifvande embets-r: mannen, flyktigt inhemtas och sedermera icke d varken befästas eller utvidgas. För öfrigtinses I ätt att af embetsmännens beskaftenhet och den sc ntellektuella odling, som ett samhälle upp-d nått, ej blott adminis rationen, u an äfven framp stegen inom den materiella kulturens område st iro beroende. Och då det icke står i vår förlö måga att kraftigt höja dugligheten inom em .S vetsmannakåren och att bilda en upplyst och st stark nationalanda, om vi icke vilja i landets j ö nedelpunkt förlägga denna vigtiga kulturk unstalt, hvilken på en sådan ort kan i dessa lle vänseenden utöfva ett omätligt inflytande, så l LU ära vi väl icke heller, såsom tänkande medbi borgare, böra, af:konsiderationer för hinder. Ik vilka jemförelsevis äro af ringa betydenhet, rä inderlåta sådant. ve Dessa hinder äro egentligen endast af eko-1in jomisk natur. Man har låtit förleda sig atiija evilja stora summor till byggnader i Upsala, I er ch nu vill mar ej hafva dessa bortkastade. I gi Men äro de mindre förspillda, om, såsom nu jfö r förhållandet, byggnaderna användas utan inc ndamål eller åtminstone utan relativt gagn? ite nr anläggarne af Göta kanal, i stället förså tt förbinda Vesterhafvet med Östersiön nå den I di