Aftonbladet – 30 december 1859, sida 2

liga viset utan att det märkts af andra. Författaren afser här de ärender, som inverka på Norges förhållande till Sverge såsom statsrättslig unionskamrat och hvilkas ordnande bidrager till eller hindrar ömsesidigt närmande, förbindelse och samverkan mellan brödrafolken. Icke heller svenska tidningspressen uttrycker, efter författarens förmenande, den i Jandet rådande allmänna meningen; men dock tro många svenskar att detta är händelsen med den norska pressen. Det är således hög tid — slutar han denna del af sin deduktion — att man på begge sidorna lärer inse, att nationen och pressen icke gemensamt drabbas af ansvaret för tfidningarnes utgjutelser mot hvarandra. Sedan författaren sökt på nu anförda sätt hos läsaren utplåna alla förut tagna intryck af tidningsuppsatser, fortfar han: Vid behandlingen af frågorna om mellanrikslagarne, lagen om domars exekutiva kraft på ömse sidor om riksgränsea och sist norska Stortbingets i dessa dagar fattade beslut om förändring i organisationån af den regering, som under konungens frånvaro styrlandet, har norska tidningspressen gifvit lysande bevis på, att ett land kan hafva ingen farligare fiende, än en press, som upphätver sig till att vilja försvara dess rättigheter, i frågor, som gå öfver dess hufvud. Folken, liksom damerna, ha. sin corde sensible. Norska folket har sin eller sina; det svenska likaså. Kan tidningspressen träfta denna folkens svaga sida, så behöfver den ej begripa den å bane varande saken. Den vinner sitt ändamål på ett mycket lättare och tacksammare sätt genom att vara ytlig, och lättsinnig, medan den åandra sidan saknar förmåga att vägleda nätionen genom att vara grundlig och upplysande.n Detta tema varieras ännu på ett par sidor, med starka utfall mot Aftenbladet,, hvarefter flygbladet säger : : Men det är tid att vi öfvergå till behandling af sjelfva saken. Det är lätt attinse, att en minister, som ej bar någon ordförande eller president, icke kan, under hvilka omständigheter som helst, vara särdeles lämplig att vårda statsstyrelsens värf och bära dess tunga, icke ens om-:konungen personligen Jeder rädslagen och förbandlingarne. Men så godt som omöjligt är det att vår ministår här i landet, eller den norska regeringen, hvars beröring med konungen endast underhålles gerom korrespondens mellan Kristiania och Stockholm och som enligt konungens allmänna instruktion förer regeringen på hans vägnar, skulle kunna handhafva sitt kall på tillfredsställindesätt, när den ej har inom sig någon jedamot, som har en allmän öfverblick af hela statsförvaltningen och på embetets vägnar leder dess förhandlingar. Våra statsmän ha derföre städse känt bristen af en konseljpresident i norska regeringen; och ehuru allmänna meningen i landet visst icke gjort sig reda för, hvari bristen egentligen bestått eller huru den skulle kunna afbjelpas, har den dock mycket väl insett, att det var något fel i regeringens organisation, som vållade att norska regeringen — såsom klagomålen lydde — saknade förmåga, vaaxa och vilja att regera. Ståthållareplatsens besättande kunde ej afhjelpa denna brist, emedan ståthållaren är en representant af konungens person, men icke en ledande medlem af ministeren, — emedan ståthållaren står utanför och öfver ministåren, liksom stadgandet, att han kan vara svensk, visar att han ej skall stå i det förhållande till landets regering, som en konseljpresident intager, enär det är omöjligt, eller åtminstone skulle vara ett alldelles särskildt undantag, att en svensk man skulle kunna häfva den för en sådan plats erforderliga insigt i och kunskap om landets inre förhållanden; — och slutligen emedan ståthållaren ej är någon organisk del af, utan blott en extraordinär tillsats, för undantagsfall, till den norska regeringen. Dessa tvister i grundlagens stadganden rörande norska regeringens organisation måste naturligtvis komma till att framstå med fördubbladt kraf på förändring när statsrådens deltagandei Storthingets öfverläggningar, såsom man väntade, blef beslutadt af det nu församlade Storthinget— ett föranstaltande, hvarmed det sannerligen är svårt att inse huru departementernas isolerade kontorsstyrelse skall anständigtvis kunna -bestå. Den ifrågavarande förbättringen i grundlagen är således ett afhjelpande af en bristfällighet i vårt eget lands inre styrelse, och det är en tillfällighet att many, för att rätta felet, måste förändra ett stadgande, : som icke fanns i grundlagen af den 17 Maj, utan blef tillagdt försti dess nya redaktion af den 4 November, ingalunda i följd: af det statsrättsliga förhållandet till Sverge, utan af konungens, genom föreningen betingade ständiga frånvaro. Denna omständighet har efter de olika åsigterna haft olika inflytande på våra offentliga mäns tanka om saken. Det kan ej förnekas, att många, och isynnerhet de, hvilka likt pressen söka inlägga sina förtjenster om fäderneslandet genom att spela på instinktens corde sensible hos nationen, i stället för att befrämja förnuftets och insigternas seger öfver instinkt och passion, ha ansett ståthållarskapets afskaffande ovilkorligt för hufvudsaken och velat, för detta ändamåls vinnande, göra ännu större uppoffringar än inrättandet af ett statsministersembete. Men det är icke dessa personer, som ha tillvägabragt beslutet. För dem, som äro verkliga driffjedrarne till att beslutet blef fattadt, och för norska regeringen, som har understödt motionen, var den omständigheten, att beslutet kunde anses innebära afvoghet eller misstroende mot Sverge