Aftonbladet – 30 december 1859, sida 1

STOCKHOLM den 30 Deo. Äfven den svenska allmänheten har nu haft tillfälle att taga fullständig kännedom om den märkliga skrift, som under titel Påfven och kongressen utkommit i Paris och hvilken anses innefatta den franske kejsarens program med afseende på den italienska frågans ordnande. Sedan man genomläst densamma förvånas man icke längre öfver det ofantliga uppseende, som den förmäles hafva väckt i Paris, och hvilket synes utbreda sig öfverallt, der den blir känd. Hela den franska pressen har egnat skriften ett emottagande, som ådagalägger hvilket högt ursprung man anser den ega. Att de franska bladen icke kunna -ega fullkomligt fria händer vid dess diskuterande ligger i sakens natur, och, att det för dem, som ur en eller annan synpunkt ogilla densamma, icke är rådligt att alltför oförbebållsamt yttrd sina tankar, vittnar den varning, som blifvit tilldelad tidningen Univers,, hvilken icke kunnat styra sitt ultra-katolska raseri deröfver, att man vågat ifrågasätta en inskränkning af påfvens verldsliga makt. Univers artikel är också till den grad upphetsande, att man för att göra rättvisa äfven åt handhafvarne af de franska presslagarne, måste medgifva, att den knappast skulle ha kunnatundgå laga näpst ens i ett land med vida större tryckfrihet än Frankrike åtnjuter. Tidningen förklarar, att om kongressen skulle godkänna en sådan lösning af romerska frågan, som icke skulle lemna påfven i behåll någonting annat än Vatikanen med en trädgård, så skulleder af framkallas de största och mest fruktansvärda händelser menskligheten någonsin upplefvat och det nittonde århundradet komma att stå såsom skräck för kommande tidsåldrar I samma anda, och om möjligt ännu mer energiskt uttalar sig Union, som jemför den i broschyren föreslagna planen med utopierna hos Thomas Morus. De organer, som intaga en sjelfständig ställning, och hvilka kunna anses representera den upplysta meningen i landet, hafva deremot i allmänhet med tillfredsställelse mottagit densamma såsom erbjudande i alla bändelser något vida bättre än man under någon tid trott sig hafva anledning att befara och antagligen det bästa man under närvarande förhållanden kan hophoppas ernå. Vill man se de i broschyren uttalade åsigterna fritt och oförbehållsamt bedömda bör man likväl vända sig till sådana organer, som icke kunna nås af den franske inrikesministerns och de franska prefekternas varningar eller ännu allvarsammare tillrättas visningar. Af Indpendance belgen, ett blad; som ehuru utkommande i ett till större delen katolskt land och ehuru egande en stor cirkulation inom Frankrike, städse yttrar sig mycket frimodigt om katolieismen och påfvedömet, bedömes de i broschyren framkastade förslag på samma gång lugnt och skarpsinnnigt. Det gifves blott två sätt att betrakta den romerska frågan — säger Independance. — Antingen är påfvens verldsliga makt. nödvändig för katolicismen och bör i denna religions namn pålägggas en del at det italienska folket, till och med genom vapenmakt, vare sig för öfrigt att den väl eller illa utöfvas; eller ock är besittningen af denna makt för romerska kyrkan en svaghetsorsak, till följd hvaraf det är lämpligt för denna kyrkas egen utvecklings skull, att hos dess öfverhufvad skilja konungadömet från öfversteprestadömet. Skriften Påfven och kongressen vågar icke uttala sig förnågotdera bland dessa alternativer. Logiskt ovederlägglig då den ådagalägger oförenligheten af de båda slagen af myndighet hos en gemensam styrelse, vågar den icke föreslå deras fullkomliga åtskiljande, och för att upprätthålla de romerska påfvarnes verldsliga myndighet tager den sin tillflykt Åtill förslaget att begränsa dess utöfning till denna stad allenast. Hvilken sällsam medelväg mellan framtidens behof, sådana logiken fram il: dem, och en mäktig hängifvenhet för tri ticnens fordringar! Om romagnoler nas uppresning är berättigad; om deras skilsTmessa från Rom bör bekräftas af kongressen; om deras föredöme kan ostraffadt följas af öfriga delar af de romerska staterna; med hvad rätt, på grund af hvilken myndighet skulle Europa döma den eviga staden till Tevig träldom? Alla andra folk skola kunna växa, förstoras, utveckla sig i materielt och sedligt hänseende; detta folk ensamt skall I vara dömdt till vanmakt, till overksamhet. JUtan armå, utan -domarekår, utan skatter, skall det framlefva under presternas hand i en slö och slapp lycksalighet, på samma sätt som Paraguays förfäadeindianer. Detta är I nödvändigt för katolicismen. Rom skall blifva den kristna verldens Golgatha, och. genom en bitter ironi, skola offren blifva just ättlingarne af det konungafolk, hvilket beberrskat verlden, hvilket gjutit den i formen af sin mäktiga individualitet. Efter dessa betraktelser utur logikens och den allmänna rättvisans synpunkt, tillägger dock Indspendance,: Förslagen innebära dock ett obestridligt framsteg i jemförelse —Ä2evomseomemssen