Aftonbladet – 29 december 1859, sida 3

at föreningen, Kan ensidigt andras al act tua ARHtraherande parten utan den andras ja och tamtycke. Till ledning åter för bedömandet af den frägan, huruvida ståthållareskapet är en unionel fråga, ber jag att få åberopa följande yttrande af Stang uti hans Norges Konstitutionelle Ret: ,Föreningen är föröfrigt bygd på grundsatsen om fullkomlig likhet i rättigheter (jemför Grundlovens 42). De afvikelser härifrån, som i särskilda fall ega rum, äro: att efter 14 till norsk ståthållare kan jemväl anställas en svensk, att i 11 förutsättes såsom regel, att unionskonungen skall uppehålla sig i Sverge, att Nörge ej har de konstitutionella garantier i hänsyn till de diplomatiska ärendenas behandling, som Sverge, att det isynnerhet till en del saknar dessa garantier vid fredsslut, att slutligen vid interimsregeringens organisation någon olikhet eger rum. På andra sidan bör såsom en olikhet till fördel för Norge anmärkas, att konungen obetingadt kan nyttja den svenska krigsmakten till anfallskrig, medan, efter Grundlovens 25 4, norska Storthingets samtycke -erfordras för att till sådant krig nyttja Norges linietrupper och roddflotta. Äfven unionskomitåns norska medlemmar yttra: Komitens horska ledamöter tillåta sig att i underdånighet förklara, att de betrakta de förändringar i Norges grundlags 25 S, som skulle blifva en I af de i komitens förslag intagna bestämmelser, m betydliga koncessioner från Norges sida, men hvilka påkallas för likhetsgrundsatsens genomförande och af omsorgen för regeringens väl; samt att de lemnat sina röster till dessa koncessioner, endastunder förutsättning och vilkor, att der, hvarest likhetsgrundsatsens genomförande och föreningens väl kräfva någon liknande koncession från svensk sida, denna måtte med lika broderlig väl vilja medgifvas. De norska ledamöterna hafva antagit, att ett sådant tillfälle vore förhanden genom stadgandet i norska grundlagens 14 S, hvarigenom svensk man är gifven lika rätt med norsk att bekläda Norges högsta och vigtigaste embete, utan att någon motsvarande rättighes är gifven åt norsk man i Sverger. Således ansågo dessa norska komiteledamöter verkligen Sverges bifall till ståthållareembetets afskaffande vara erforderligt. Sar man för öfrigt tillbaka på föreningens tillkomst, så finner man, att dervid från Norges sida uppställdes anspråket på fullkomlig likställighet mellan de båda rikena, medan Sverge å sin sida sökte bereda sig så mycken supremati som möjligt; och de fall, i afseende å hvilka de svenska åsigterna segrade, äro lika betecknande för unioren och för karakteren af. de unionella förhållandena som de fall, der de norska åsigterna fingo öfverhanden. -I afseende på stadgandet i 14 om ståthållareskapet, segrade de svenska åsigterna; i afseende på uttrycket i 42 4 om fullkomlig likhet emellan begge rikena, segrade den norska meningen. Begge stadgandena äro för de bestående unionella förhållandena lika betecknande. Det oaktadt återfinnes intetdera af dem uti riksakten. Således: om man af den anledningen ej vill tilerkänna det ena en traktatsenligt förbindande kraft, så eger icke heller det andra någon sådan. Norrmännen säga sjelfve, att stadgandet i 14 I försätter Norge i ett provinsielt förhållande till Sverge, och att detta stadgande derföre bör upphäfvas. Men derigenom erkänna de ju, att stadgandet är af unionel karakter; att det influerar på de respektive rikenas inbördes ställning, — således lika väl på Sverges ställning till Norge, som på Norges till Sverge. Jag anser alltså, att grundad anledning är att ätminstone ifrågasätta, huruvida icke upphäfvandet af 14 i Grundloven, ej mindre med afseende å sakens natur än i enlighet med dess historiska tillkomst och deraf härflytande traktatsmässiga egenskap, måste betraktas såsom en fråga, hvilken icke är för Sverge främmande, oaktadt densamma ej ingår bland dem, som blifvit i riksakten intägna, och således ej ansetts tillhöra rikets ständers pröfning, utan öfverlemnats åt unionskonungens vård. Väl kan det synas, som stode frågan ej så helt och hållet utan allt samband med riksakten, ty det norska beslutet om ståthållareembetets upphäfvande innefattar äfven införande af en andre statsministersplats, och riksakten vet icke af mer än en norsk statsminister; men då riksakten ej behöfver tolkas så strängt efter ordalydelsen, som fallet är med våra svenska grundlagar, och då det är klart, att med föreskrifterna i riksakten om den aorske statsministern icke kan komma att förstås aågon ahnan än den, som åtföljer konungen, eller som vistas i Stockholm, och då Sverge vid åtskilliga Ufällen, t. ex. vid frågan om statsrådets organisaon i Sverge år 1840, som föranledde ändringar i riksakten, hvilka först 1845 i Norge antogos, visat sig icke heller så noga hålla på riksaktens bokstaf, så torde rikets ständer icke på en sådan biomständighet böra bygga någon rätt till talan i detta ämne, hvilket jag önskar och hoppas måtte blifva hos rikets ständer behandladt med all den varsamhet, som less vigtiga och grannlaga natur påkallar. Man torde icke heller böra förebrå norska Storthinget att hafva vid fattandet af sitt beslut öfverskridit sin befogevhet, Jan anser för min del Storthinget dervid hafva varit i sin goda rätt, fastän det måste bero på unionskonungen att på beslutet. fästa et afseende han kan finha lämpligt. Jag medgifver visserligen, att det kan ha varit orätt af Storthinget, utt ej ifrågasätta Sverges bifall till förändringen; men saken kan, efter hvad vi sjelfve härhört, betraktas från två sidor, och man kan ju icke förtänka aorrmännen att de sett densamma utur norsk synpunkt. Emellertid kan hr Dalmans nu föreliggande otion icke undgå attföranleda, att frågan om Sverge närvid skall anses intresseradt eller ej, kommer unler nådig pröfning, och det kan då icke vara annat in för regeringen önskvärdt, om hon blir satt i tilljälle att inhbemta rikets ständers tankar i ämnet, unler förutsättning att ständerna vid dess framlägganle icke öfverskrida sin rätt. Hvad mig sjelf beträfar, så skulle jag, såsom enskilt svensk man ej vilja bestrida den af norrmännen framställda fordran; ty jag anser det värdigt ett fritt folk, att icke på grund af någon traktat vilja utöfva ett tryckande inflytanle på ett annat fritt folks inre styrelse, och jag bearar icke att Sverge derigenom skulle komma att sakna medel att tillräckligt göra sin vilja gällande i anionen; men såsom konungens rådgifvare anser jag mig åter pligtig tillse, att icke. något, som må befinnas vara Sverges rätt, eftergifves, utan med dess samtycke. Hr Dalmaån. Efter det fullständiga och ypperliga anförandet af hr justitiestatsministern, hvilket på ett så utmärkt, statsmannamässigt sätt behandlat denna fråga och utredt den med en klarhet, en grannlagenhet, som icke kunde nog värderas, vore det förmätet af talaren att begära ridderskapets och adelns uppmärksamhet för hvad han kunde hafva ytterligare att säga i denna sak; men då mötionen härflutit från hans varma svenska hjerta och varit uppkallad af hans omutliga känsla af hvad som vore Sverges rätt, kunde han icke stillatigande åhöra sådana beskyllningar, som att motionen varit föranledd af ,hämdlystnad, safund eller fåfängar, att der åsyftade att utså ett oenighetsfrö, mellan Sverge och Norge och mera dylikt. Han tillbakavisade med stolthet dessa beskyllningar. Men han ville icke förneka, att. motionen. kommit att väckas i följd af en sårad känsla hos honom såsom svensk, då han förnummit, att norska Storthinget, såsom ett slags svar på en inom svenska representationen. gjord framställning om en revision af föreningsfördraget likasom på trots, åt oss kastat en handske genom ett ensidigt fattadt beslut om afskaffandet af den Sverges och Norges konung förbehållna rätt att. till Norges ståthållare. förordna äfven en svensk man, Talaren hade.då tyckt, att det 50-åriga tålamodet å peka cp AR RR rs san GRs KIA Nr