Aftonbladet – 29 december 1859, sida 3

HU VEVET (IGBT TERRI PRE et ret mot half tull. Hvad skul väl norrmännenstycka om, derest denna tull fördw blades? Tal önskade icke en sådan förhöjning, ty hav trodde i allmänhet att låga tullar vore en fördel: för vårt Innd. Men han eiteräde det såsom ett bevis att Sverge icke begagnat repressalier. Man hade sagt; att Sverge borde aktir sig för att mot sig -ch föreningen reta missnöjet i Norge; men talaren kunde icke föreställa sig, att missnöy!et i Norge vore farligare för Sverge: än missnöjet i Swerge för Norge, och nekas kunde väl icke, att Norge, allt -sedan föreningens uppkomst och i samma mån dess anspråk vunnit gehör, genom naggandet i dess tiddingspress gifvit de rättmätigaste anledningar. Norge börde likväl alltid ihågkomma, att det vore Norge som är förenadt med Sverge, och icke tvärtöm, och att det förra just genom denna förening; mot jganska stora uppoffringar å Sverges sida, vunnit både sin politiska tillvaro och sin frihet såsomett sjelfutändigt rike. Detta vore väl ändå något att tacka för. Talaren erkände, att han hört sig trött på det novska talet om deras statshöghet och jemnbördighef: med Sverge, och han hade; bland annat, med sip: motion åsyftat, att en gång låta norrmännen få veta. att man i Sverge icke helt och hållet glömt, att Norge i sin egen grundlag förbehållit .Sverge.:denna. statshöghet genom stadgandet,.. att en svensk. man: kunde sättas: till. ståtbållare öfver Norges inre sty-relse, och han frågade om detta icke i sig innehölle: det -statsrättsliga erkännandet af Sverges statshöghet eller hegemomi. ! Tal. öfvergick härefter till en analys af riksaktens bestämmelser; Han erinrade, dervid,att sjelfva ingressen till denna akt innehölle att Svenges rikes stän-der, med anledning af K. M:ts nådiga proposition af: den 12 April 1815 om de nya konstitutionella förhållan-den, som genom föreningen mellan Sverge: och Norge uppkommit, erkänt och med sitt (ständernas) enstäm-: miga samtycke bekräftat de; med afseende på dessa: konstitutioneWa förhållanden. i Norges rikes grundslag af den 4 Nov. 1814 införda stadganden. Tal. hemställde, om icke detta vitsordade att -Sverges rikes ständer haft äfven sin andel promingen och bekräftelsen af sådana stadganden och principer i Norges grundlag, som anginge föreningen med Sverge. Och denna rätt hade Svergs ständer Sanu icke afsagt sig. Beträffande riksakten, så innehåller dess 1 8 att Norge skall vara ett sjelfständigt konungarike, förenadt med Sverge. 2-4 stadgar att tronföljdn skall vara rätt nedstigande och agnatisk. 3S afhandlar valet af tronföljare, derest ingen arfsberättigad prins finnes; och vi veta alla hvilka påfallande eftergifter Sverge i detta hänseende gjort och hvarigenom det skulle kunna bero af den förseglade sedeln att möjligen utkora en norsk kandidat till Sverges konung. : 4 5 tillerkänner konungen rätt att sammandraga trupper, begynna krig och sluta fred, ingå och upphäfva förbund samt affärda och emottaga sändebud. Och stadgar denna S i öfrigt, att, i frågan om rättigheten att börja krig, konungen, efter att hafva hört svenska och norska statsråden, eger rätt att fatta och utföra det beslut han anser förstaten gagneligast. Denna innehåller således icke det i 25:5 Norges Grundlov gjorda förbud för konungen att icke till anfallskrig använda Norges trupper och flotta utan Storthingets samtycke, hvaraf synes följa att riksakten i detta hänseende upphäfver grundlagen. 55 innehåller att såväl den norske statsministern som de tvenne statsråd, hvilka åtfölja konungen, skola hafva säte och öfverläggningsstämma i det svenska statsrådet, enär ämnen der förehafvas, hvilka angå begge rikena, äfvensom under enahanda förhållanden trenne svenska statsråd skola hafva säte och stämma i norska statsrådet när dylika ämnen der föresomma. G och 7 4S afhandla huru förhållas bör då konungen dör, medån tronföljaren ännu är omyndig, samt om den olycksaliga interimsregeringen. I afseende på den sednare hade talaren vid flera -illfällen yttrat sin öfvertygelse vara den, att intermsregeringen icke vore berättigad att behandla anIra ärenden än dem, som vore gemensamma för beyge ikena, så att lagstiftaren aldrig tänkt sig den eb urditeten att Norges statsråd skulle kunna deltaga i ich möjligen bestämma Sverges inre styrelse. och ice versa. Men denna absurditet hade emellertid mder sednare tiden egtrum utan några Anker, från Sverges sida, och ehuru en sådan praxis uppenbart sarit stridande mot Sverges grundlag — ja äfven i rissa hänseenden mot Norges, 4. ex. rörande tiden, nom hvilken under konungens sjukdom. de resp. -länlernas representanter böra sammankallas, i hvilket ifseende Norges grundlag innehåller att landets rearesentanter skola sammankallas strax för att förråna om riksstyrelsen, då man i Sv:rges grundlag förnenat sig icke hafva rätt till en lika beskaffad åtsärd förr än tolf månader efter det konungen blifvit sjuk. cn Ng s angår valet af förmyndare. s 9 innehåller ett formulär för den ed, de norrmän och svenskar, som deltaga i interimsregeringen, skola aflägga. 10 8 bemyndigar de begge rikenas kommissarier itt förordna om omyndig konungs uppfostran. 11 8 stadgar att med konungaval bör förhållas ika-som med val af tronföljare Slutligen läses i 12 och sista af riksakten, att lå de stadganden, som deri innehållas, dels äro af-krifna ur Norges rikes grundlag, dels utgöra tillägg ill dönsamma, så skola de i anseende till Norge gå och behålla samma kraft som detta rikes grund:ag och icke kunna förändras utan på det i nämnda srondlags 112 föreskrifna rätt. På sätt hr justitiestatsministern äfven anmärkt, var likväl i denna riksakt ej heller Sverges rätt ut.ryckligen förbehållen, att vara med om ändringarne i riksakten, hvilka således skulle med lika fog, som Je stadganden i Norges Grundlov, som angå Sverge och föreningen, kunna af Norges Storthing ensidigt dekreteras och derå begäras Konungens sanktion. Efter denna korta redogörelse för riksaktensinnehåll, frågade talaren om den i något hänseende kunde anses upphäfva det fördrag, som genom Norges Grundloy blifvit slutadt mellan Sverge och Norge, så framt nemligen icke något stadgande i riksakten strider emot Grundloven, hvilket talaren för sin del trodde verkligen i några punkter vara förhållandet, sech då, som ofvan blifvit anfördt, sjelfva ingressen till riksakten innehåller att Svea rikes ständer bekrä,at Grundloven af den 4 November 1814 med afscende på de nya konstitutionella förhållandena mellån Sverge och Norge, kunde talaren härifrån icke hemtå någon annan slutföljd än att Norges Grundlov är fördragsmessigt gällande i förhållande till Sverge utiulit, deri den icke upphäfves af viksakten; hvilken stgör endast ett posteriört fördrag eller supplement till såde Sverges och Norges grundlagar, så vidt den sörer föreningen de båda rikena emellan, utan att lerigenom det ur:prungliga fördraget lederas i de punkter, som icke blifvit af riksakten förändrade eller; modifierade. Enär således i riksakten intet ord förekommer, . angående den i Norges Grundlov Sverze fördragsmessigt förbehållna statshöghet, som öljer af svenska och norska konungens rätt: att till stäthåNäre i det med Sverge förenade sjelfständiga konungariket Norge, derest konungen så för godt änner, utnämna ensvensk, ådagalade detta i-tal. tanka uppenbart, att genom riksakten någon förändring i detta hänseende icke lagligen-egt rum, utan att det före riksaktens tillkomst mellan Norges rikes representanter och Sverges kommissarier i denna punkt afhandlade fördrag qvarstår iEelå sin giltighet. För sin del fann tal. också belt nåturligt, ätt 3verges och Norges gemensamme: konung. icke vid 1Q15 åre rikedag framlada denna fråga säsom före