Aftonbladet – 29 december 1859, sida 3

Iinnehallit en tTörtjensttull utredning at amnev. UcHdna utredning synes likväl ännu icke vara bragt till slut, då den föga berört tiden efter 1814. Jag vill åfven gå tillbaka till 1814 och till konventionen i Moss. Uti denna konvention förklarade sig konungen godkänna den på Eidswold antagna Norges Grundlov, med förbehåll endast af de modifikationer, som betingades af föreningen, men: hvilka modifikationer dock äfven borde erhålla Storthingets bifall. Ett j. utomordentligt Storthing sammanträdde derpå och öfverlade med utsedda svenska kommissarier om ett framlagdt förslag till ny Grundlov, hvilket visserligen var bygdt på den på EidsYold antagna, men äfven innefattade många ändringar, som ansågos föranledda af föreningen. Bland de sålunda föreslagna nya stadgandena befann sig äfven det om en generalguvernör,, hvilken skulle kunna vara antingen en norrman eller en svensk,. Derjemte var föreslaget ett stadgande; afsedt att gälla intilldess de medborgerliga rättigheterna blefve gemensamma i de båda ri kena, att nemligen konungen skulle ega att till embetsmän i Norge nämna antingen norska eller svenske män, med undantag endast för domareembeten och presterliga befattningar, samt likaledes i Sverge antingen svenskar eller norrmän. Vid den öfverläggning, som härom uppstod på Storthinget, mötte detta sistnämnda förslag ett skarpt motstånd och blef förkastadt. Deremot samtyckte mäjoriteten till det föreslagna stadgandet i 14 4, att till ståthållare skulle kunna utnämnas äntingen en norrman eller cen svensk. Dessförinnan hade det uttryckliga beslut blifvit fattadt, att vid detta Storthing inga andra ändringar i Grundloven skulle få tagas i öfvervägafide än mindre afgöras, än de som hade afseende på eller voro föranledda af föreningen. Dock kan det ieke nekas, att bland de beslutade ändringarne äfven finnas sådana tillägg, hvilkas samband med föreningen synes problematiskt, såsom t. ex: om konungens rätt att stifta provisoriska lagar och rätt att mot statens egna medle nmar använda militärmakt; om de fall, då konungens sanktion å Storthingets beslut ej erfordras 0: 8. V. Hos de flesta kan man likväl spåra ett närmare eller fjärmare sammanhang med univnstadgandena, och sedan man efter åtskilliga jemkningar blifvit ense om de ifrågasatta ändringarne så antogs den sålunda modifierade Grundloven såväl af Stortbinget, som af de svenska kommissarierna, — af desse sistnämnda dock med förbehåll af Sverges rikes ständers konstitutionella rätt i de delar, som kunde medföra förändring eller jemkning i Sverges rikes regeringsform. -Derefter valdes samma dag konung Carl XIII till Norges konung och några dagar sednare stadfästades Grundloven med norsk kontrasignation. Då sedermera framställning i ämnet afläts till svenska ständerna, skedde det i mycket försigtiga ordalag och endast med ett enkelt tillkännagifvande, att den norska grundlagen blifvit antagen med förbehåll af ständernas konstitutionella rätt. Derpå följde en redogörelse, nästan i form af ett slags ursäkt, hvarföre Norge icke blifvit med Sverge införlifvads. Vidare uppräknades de i norska grundlugen, som K. M:t ansåg egentligen omfatta de ämnen, som för båda rikena voro gemensamma; men vland dessa var icke den 14:de angående ståthållareembetet. Och slutligen öfverlemnade K. M:t frågan i hela dess vidd till ständernas beslut. Konstitutionsutskottet afgaf härefter ett betänkande, deruti de 85 i norska grundlagen, som K. M:t omförmält, utförligt genomgingos, hvarefter utskottet, utan att vidröra 14 S, slutligen tillstyrkte, att vilkokt. för föreningen skulle intagas i en särskild riksakt. På grund häraf blef sedermera förslag till en sådan riksakt framlagdt, hvilket slutligen antogs af båda rikenas representationer oeh sanktionerades af konungen. I denna riksakt inflyttades icke blott de speciella stadgandena, som i norska grundlagen blifvit förutsatta, utan ock alla de bestämmelser, som K. M:t hade ansett hafva afseende på gemensamma angelägenheter, med undantag endast af 85, som handlar om konungens myndighetsälder. Denna utelemnades derföre att öfverensstämmelse emellan de båda rikenas lagstiftning på särskild väg erhållits, i Norge genom en antagen lag och i Sverge genom godkännande af ett från 1812 års riksdåg hvilande grundlagsändringsförslag. Af dessa förhandlingar synes mig tydligt, att stadgandet om konungens rätt, att till ståthållare utnämna en svensk, vid 1814 års Storthing antogs såsom ett af föreningen påkalladt stadgande, och att det tillika med de öfriga nnionella bestämmelserna i norska grundlagen erhöll egenskapen af cen emellan Sverge och Norge afslutad traktat. Denna traktat förutsätter icke någon vidare fullständig föreningsakt, och det är endast -för nägra speciella fall som Grundloven i 4 7 och 42 hänvisar till en särskild lag, som borde upprättas. Hade riksakten icke kommit att innefatta mera än dessa specialstadganden, så är ostridigt, att Norge icke kunnat ensidigt ändra föreningsvilkoren i Grundloven; men då nu en mera omfattande riksakt blifvit Ypprättad, uppstår den frågan, huruvida riksakten är att betrakta en -ast såsom en. preliminärtråktat,. som uppvu a gälla sedan en definitivtraktat kommit till staud. Riksaktens titel och inledning äfvensom förhandlingarne vid dess tillkomst gifva ingen bestämd anledning till annat antagande än att dermed åsyftades en sammanfattning af föreningens alla vilkor; men lika litet finnes något spår af den syftning, att några af de i norska Grundloven införda unionsbestämmelser skulle förfalla. Likväl-kan det icke nekas, att åtskilliga verkliga -unionsstadganden finnas i Grundloven, som ej influtit i riksakten. Jag lemnar nu derhän, huruvida 14 dit må räknas. Men jag nämnde nyss den 8 4, som handlar om konungens myndighetsålder, och genom hvars ensidiga: förändring, utan afseende på den andra kontraherande parten uti föreningen, unionen skulle vara faktiskt upphäfd. Sådana unionsstadganden äro ytterligare studgandena i 25 4 om krigsmaktens användning samt bestämmelsen i 111 4 om unioasflaggan. Skola nu dessa stadganden anses ha blifvit: bortglömda. och derföre förfallna; eller skola de fortfarande anses lika giltiga, som om riksakten ej hade tillkommit? Nyekeln till denna frågas lösning torde: möjligen finnas uti den omständigheten, att det af svenska kommissarierna gjorda förbehåll, af Sverges rikes. ständers konstitutionella rätt afsåg endast de delar, som kunde medföra förändring. eller modifikationer af Sverges rikes regeringsfornw. Enligt regeringsformen har konu gen ensam rätt att sluta fördrag och förbund med andra stater, och om här hade varit fråga blott om ett förbund, som ej hade föranledt någon ändring i svenska grundlagen, så hade något rikets ständers hörande icke ifrågakommit: Det låter decföre tänka sig att konungen till. rikets ständer endast hänsköt de punkter i förbundet med Norge, som berörde Sverges grundlag; medan dejöfriga ansågos redan ha erhållit fullgiltig sanktion. En sådan distinktion är måhända icke oförenlig med ordalagen i riksaktens titel och inledning; då uttrycket konstitutionella förhållanden icke är alldeles synonymt med .unionella förhållanden, utap kan afse endast de förhållanden, som voro föremål för öfverenskommelse mellan de båda rikenas representationer. I afscende.på den åsigten, att riksakten ej är att betrakta såsom det enda unionsdokumentet, vill jag såsom en auktoritet åberopa unionskomiten, som bärom i sitt betänkande yttrar: Den norska grundlagens historia, -dess innehåll och det sätt, hvarpå den, efter. föregående underhandlingar emellan svenska kommissarier å ena sidan och det norska Storthinget å den andra, blef ant: gen, visa, att Norges grundlag, i