Aftonbladet – 29 december 1859, sida 3

lugna, KOSMOpONLISKA UNSURE AC, MCA UVHECH OGT betraktade min motion såväl inom detta som andra stånd, kunde icke undgå att ytterligare styrka norrmännen i deras anspråk mot Sverge, och detta har också i fullt mått inträffat, genom det norska Storthingets nästan enhälliga beslut om ståthållarembetets upphäfvande. Då nu, med anledning af detta beslut, ett förslag blifvit inom detta stånd bragt å bane, finner jag mig särskildt uppkallad att med afseende derpå taga till ordet, då två föregående ta lare förklarat sig anse min motion hafva gifvit anledning till den nu förevarande. Jag kan dervid icke undgå att anmärka, att hr Stjernsvärd måtte hysa ett särdeles högt begrepp om sina pannkakor, då han kunnat anse den här å bane bragta frågan såsom en sådan. Hvad åter vidkommer sjelfva saken, så har det blifvit yttradt, att Norge befinner sig i min goda rätt då det beslutar ståthållareskapets afskaffande. Jag tror dock ej att detta är så helt och bållet fallet. Då norska Gruudlovens 14 säger, att konungen eger att till ståthållare utöämna enten en Nordman eller en Svensk,, så måtte väl detta innefatta en princip, en priocip införd just med afseende på, föreningen med och ställningen till Sverge. Jag ber eder, M. H., lägga märke till detta ord: princip. Man säger, att emedan stadgandet om ståthållareskapet icke finnes infördt i riksakten, så skola norrmännen kunna på egen hand besluta dess ändrande. Meni1l2 S af Norges Grundlov heter det: Visar erfarenheten, att någon del af denna konungariket Norges grundlag bör förändras, skall förslaget derom framläggaspå ett ordinarie Storthing, och genom trycket kungöras. Men det tillkommer först det nästa, ordinarie Storthing att bestämma om den föreslagna förändringen bör ega rum eller icke. Dock må sådan förändring aldrig stå i strid med denna grundlags principer, utan endast angå modifikationer i enstaka bestämmelser, hvilka icke förändra denna konstitutions amda. A Jag kan af detta stadgande icke draga någon annan slutsats än att det bestämdt hänvisar på det nuvarande Storthingets beslut, hvilket blifvit fattadt utan ringaste afseende på den rubbning af Grundlovens principer, af dess anda, som genom en sådan ändring skulle ega rum, och utan ringaste afseende på Sverges rätt att äfven hafva ett ord med i laget. Om intet annat stadgande angående föreningen förefunnes än de, som äro upptagna i riksakten, så skulle föreningen vara ett komplett nonsens. Detta dokument handlar nästan uteslutande om thronföljden och vittnar jemte mycket annat att man vid föreningens åvägabringande mera tänkte på dynastien än på riket. Det statsrättsliga förhållandet mellan Sverge och Norge har blifvit fullständigt utredt uti en följd af artiklar i tidningen Dagligt Allehanda. Derådagalägges att det icke finnes annat Norge än det, som förenades med oss gonom fredsslutet i Kiel. Jag vet visserligen att det inbördes förhållandet mellan de båda rikena sedermera förändrades genom den till sin tillkomst oförklarliga konventionen i Mosssamen om också norrmännen visa sig ömtåliga att styras af en svensk, så torde det anses förlåtligt om äfven vi känna någon ömtålighet i afseende på t. ex. vår utländska representation, då vi finna att hela den för oss så vigtiga orientaliska förbindelsen,i en sammanhängande krets från Archangel öfver Petersburg och Wien ända till Konstantinopel, blifvit lagd i händerna på norrmän. Vi, såsom det större och äldre folket, kunna och böra vara ömtåliga om vår rätt att i utlandet representera oss sjelfva. Det må ursäktas mig, orff jag icke kan förstå hvarföre min förut väckta motion blifvit ogillad, ty jag kan icke förlika mig med den tanken, att det urgamla Svergeskulle ställas på sidan om Norge. Förstfödslorätten är icke afskaffad inom samhället, den är en naturlig rätt, hvarföre skulle den icke vara det för staterna? Då man begär och har rätt att begära ambitionskänsla hos individen, hvarföre bör en sådan icke äfven finnas hos staten? Det finnes intet enda bevis att Sverge under dessa 50 år trädt Norges rätt för nära, utan tvärtom. Jag understödjer derföre på det varmaste hr Dalmans motion, och jag kan icke förstå att man ansett honom hafva begärt för mycket, och hvarföre det skulle vara representationen förmenadt att få del af Storthingets skrifvelse innan konungen derå meddelar sitt svar. Jag -lefver i den fasta öfvertygelse att konung och ministör äro så svenskt sinnade, att de på ett värdigt sätt skola besvara detta försök att ingripa i Sverges rätt, och jag tror dessutom att man kan visa svenska tänkesätt utas att derföre vilja öfvergifva unionen, om man också vill sätta en gräns för det förhållande, som i flera år rådt emellan de båda länderna,-och hvilket till fördel för båda måste upphöra. Hr M. Brakel yttrade: Om någonsin ett folk har rättighet att spörja sin regering, om någonsin en minister, en representation har till skyldighet att inför tronen frambära sina önskningar, så bör det vara uti en så ömtålig fråga som den närvarande, och för att i den kunna till nationen uttala ett lugoande ord. Jag tror nemligen att i detta ögonblick är svenska folkets rätt i fara. Ty, mina herrar, om vi taga riksakten i skärskådande, hvad imnnehåller den? Jo; idel uppoffringar för Sverge. En af dess paragrafer tillåter Norrmän att-hvarannan vecka styra Sverge, en annan tillåter norrmännen att gifva Sverge en konungaslägt, och fastän den svenske koungen i Sverge eger rätt att börja krig och sluta fred, så finnes der ännu en tredje paragraf i norska fndagen, som beröfvar honom denna rättighet i Norge. Man kan derföre med skäl fråga: Hvad har Sverge vunnit. derigenom att det i Kielerfreden uppoffrade en million kontant, hela Pommern, samt genom föreningen med Norge försvagade hos nationen begäret att åtortaga Finland, detta herrliga, trofasta brödraland som i så många sekler varit med oss förenadt? Jo, en förening blott på papperet, och de som underskrefvo densamma gjorde det väl dock i den öfvertygelsen att de båda folken skulle blifva ett. Men huru har det sedan gått? Jo alla förslag till närmare anslutning möta motstånd frän Norges sida. Och likväl är Norges grundlag underskrifven af de svenska kommissarierna, och kan icke till sin princip ändras. Och ståthållarskapet är ovilkorligen en princip, och om Norge icke så anser det, så måste det likväl för Sverges konung vara en rättighet att sända hvem han vill och behagar till ståthållare i Norge. När den svenska konungen regerar uti Norge, så behöfves icke ståthållareskapet, men när Norges konung regerar i Sverge, så skall och bör han kunna till det mindre landet sända sin representant, och en sådan är ståthållaren. Jag och mången till mig tror likväl, mina herrar, att Norge bör få afskaffa detta embete, men ingen kan väl gerna finna det närvarande ögonblicket lämpligt till en sådan åtgärds vidtagande. När en motion vid riksdagen redan är väckt, hvilken afser att ordna de unionella förhållandena, så är det nödvändigt att Sverges rikes representanter inför tronen nedlägga en sådan önskan, som den herr Dalman föreslagit. Det är tid att det förhållande upphör, som hittills varit rådande mellan de begge folken. Sverge har alltid varit den som gifvit efter för-obilliga fordringar. Den vigtigaste, den smärtsammaste eftergilten af alla, är den utaf vår flagga. En flagga är för nationen en helig sak; ty uti den äro koncentrerade våra minnen af segrar och förluster, af skördad ära och gjutet. blod. Norska grundlagens 111 8 säger: Norge har rätt till att hafvå sin egen kofferdiflagga. Dess örlogsflagga blifver en umionsflagga., — På detta sätt uppfattades också saken af 1cin, som först bestämde unionsflaggans utseende, den var en svensk flagga, men hade i öfra hörnet Danmarks färger, rödt och hvitt, och var således en värdig representant af båda: folkens stora och lysande minnen. Men 1844 erhöllo norrmännen, efter många, dittills afvisade försök, sin egen örlogsflagga, och unionstecknet förändrades -så som vi alla veta. DNAt tr min innörliga Afrarimalse nåt Clemen. dåre Pole 09 oh ND HN en NNE