Aftonbladet – 29 december 1859, sida 2

nagna. Ian aisade sig likaledes alla ansprak vå staden Avignon med dess område samt srefskapet Venaissin, hvilka för närvarande 1itgöra Vaucluse-departementet. I verkligheten hade Avignon redan 1791 ipprest sig emot den påflige legaten och önkat blifva införlifvadt med Frankrike. Ett lekret af den konstituerande församlingen stadfästade detta införlifvande, som först gewom fördraget i Tolentino af påfven erkändes. Antingen är kyrkans område, såsom vissa versoner yrka, att betrakta såsom kyrkans oförytterliga och odelbara arfvegods, vid hvilket man icke får röra, och i detta fall måste man iterlemna påfven suveräniteten öfver Vaucluselepartementet; eller är detta område, såsom illa andra, underkastadt förändringar. Men 1å är det tillåtet för fromma, men oberoende andar att ifrågasätta den större eller mindre atsträckningen af dessa förändringar. Man vet, att ingenting förpligtar en påfve att gifva efter, och att emot den starkaste makt är det häans svaghet, som, om han för rättvisan i skölden, gör honom oöfvervinnelig. Kyrkostatens område är alltså lika så litet odelbart, som omfånget af detta område är oföränderligt. Såsom alla andra besittningar är ock detta underkastadt inflytelsen af händelserna; det förstoras eller förminskas, allt efter som dess intressem eller politikens allmänna nödvändighet fordrar. I detta afseende finns ingenting absolut. Endast påfvens andliga auktoritet är oföränderlig, likasom de sanningar den föreställer, de dogmer den lär. Hvad den med denna ändliga auktoritet förenade verldsliga beträffar, så är den nödvändigtvis underkastad alla de menskliga tingens vilkor. Det vore att nedsätta den gudomliga makten, om man ville förguda det, som blott är menskligt, och gifva en evig karakter åt inrättningar som äro lika så rörliga och föränderliga, som samhällets öden, omgestaltningar och framsteg. XII Alla grunder, man åberopar för att sökal. förringa kongressens behörighet och att binda dess frihet; äro alltså utan allt värde. Europa, som 1815 ppoffrade Italien, har ännu större rättighet att 1860 rädda och befria det. Rättigheten är densamma; det är blott fråga om att bättre utöfva den. Beträftande nu den särskilta invändningen från visst håll, att majoriteten utaf stormakterna, såsom schismatisk, vore oberättigad att fråntaga påfven någon af hans provinser, så svara vi derpå: Då samma makter 1815 gifvit honom dem, så hafva de väl också rättighet att undersöka om han 1860 bör få behålla desamma. Hvad är i sakernas närvarande skick att göra, för att förena till utseendet så oförenbara intressen? Tvenne partier, begge gående till ytterligheter, stå tvärtemot hvarandra; det ena, som vill fråntaga påfven allt, det andra, som vill gifva honom allt tillbaka. Dessa förslag äro, enligt vår åsigt, lika mycket oantagliga, och båda, ehuru-diametralt motsatta, skulle medföra samma resultat för påfvedömet. Vi tro, ått något annat kan göras. Först önska vi, att kongressen måtte, såsom väsentlig princip för den europeiska ordningen, erkänna nödvändigheten af påfvens verldsliga makt. Detta är för. oss hufvudpunkten. Principen synes oss vigtigare än den större eller mindre besittning, hvilken utaf denna princip är en nödvändig följd. Hvad denna besittning beträffar, är staden Rom nästan af uteslutände vigt. Det öfriga är blott af sekundär natur. Staden Rom och S:t Peters arfvedel måste blifva den suveräne påfven garanterade af stormakterna, jemte en ansenlig inkomst, hvilken såsom en gärd af vördnad och beskydd skall lemnas-honom, i egenskap af kyrkans öfverhufvud, utaf de katolska makterna. En ur kärnan af förbundsarmån tagen italiensk milis skall upprättbålla lugnet och trygga den påfliga stolens okränkbarhet. En i möjligaste måtto utvecklad kommunalförvaltning måste fritaga den påfliga styrelsen från alla administrativa detaljer. Slutligen måste hvarje tvistighet, hvarje tanke på krig eller revolution för alltid hållas aflägsnad från det påfliga området, på det man må kunna säga: Der Kristi ståthållare herrskar, der herrska också endrägt, välmåga och frid. På kongressen beror det att för befästandet af påfvens veldsliga makt företaga en nödvändig vorden omgestaltning af densamma. Såsom redan i början anmärktes, är detta befästande nära förenadt med Europas intresse. Såsom verldslig och gudomlig institution har påfvedömet ingenting af menniskor att befara; det är evigt, Såsom politisk institution är det utsatt för alla de pröfningar och ofall, som träffa allt menskligt. Välan! Det måste vara angeläget för den allmänna. äran och säkerheten att påfvedömet icke blir såradt i den form det af tiden och historien erhållit. Detta ligger lika mycket i alla stormakternas intresse, de må vara katolska eller schismatiska. Ty kyrkans öfverhufvuds oafbängighet är icke allenast en samvetsoch religionsfråga, utan också en borgen för verldens moraliska jemnvigt. Denna stora angelägenhet kan alltså för ingen vara likgiltig, och vi veta ingen värdigare den stora skiljedomstol, som är kallad att deröfver fälla sin dom. Hvartill tjenar det att göra sig illlusioner? Genom ett sammanträffande at olikartade omständigbeter, genom en förening af orsaker, som gå långt tillbaka i det förflutna, är -påfvens verldsliga herravälde svårt hotadt i sitt nuvarande skick. Detta är en stor olycka, som vi ur vårt hjertas djup beklaga; men det är ock en stor fara, hvilken för kyrkans, för Europas välfärd måste besvärjas. Den heliga stolen står på en vulkan, och påfven, som af Gud: blifvit sänd att upprätthålla: freden på jorden, hotas sjelf oupphörligen af revolutionen. Han, den höge representanten för den högsta moraliska auktoritet på jorden, upprätthålles blott genom skyddet af främmande vapen, och dessa militärockupationer kompro