Aftonbladet – 29 december 1859, sida 2

ning, finner Sig härigenom ega ett naturligt intresse i uppfyllandet af Italiens önskningar; hvilket skulle utgöra ett gynsamt prejudikat för dess egen sak?. Cr Påfven och kongressen. lir de Lagueronnieres nyaste broschyr. IX. Men om Frankrike icke kan intervenera, så må det låta Österrike. göra det! Så säga anhängarne af den främmande interventionen i Italien. Vi skulle hafva utsatt oss för alla vexlingar i ett stort krig, vi skulle hafva vunnit fyra segrar, förlorat 50,000 man, bortkastat 300 milloner, skakat Europa i dess grundvalar, och allt detta på det att Österrike dagen efter freden åter skulle bemäktiga sig det välde på halfön, som det utöfvade dagen före sina nederlag! Magenta och Solferino skulle alltså vara endast trofeer för samtiden! Våra soldater skulle bafva gjutit sitt blod blott för äran! Det franska bjeltemodet skulle vara ofruktsamt! Nej, nej, den franska politiken företer hvarkeit sådana motsägelser eliter sådana svagheter, Österrikes välde i Italien har sett sitt slut! Detta är det stora, genom freden i-Villafranca stadfästade resultatet af vårt fälttåg. För att Österrike äfven framgent skulle. kunna marschera till Florenz, Parma, Bologna, måste man antaga, att det bar besegrat oss. Görom dess Iöjalitet och sunda förstånd den rättvisan, att det icke har några sådana anspråk; och de, som i Frankrike göra anspråk derpå fört Österrike, glömma både hvad våra grundsat-F ser ålägga oss och hvad vår ära förbjuderk. oss. Våra grundsatser ålägga oss att öfverlemma Italien åt sig sjelft och ått bära aktning för den suveränitet, som vi hafva återgifvit det med. vilkor: att bringa dess rätt i öfverensstämmielse med den europeiska jemnvigten. Vår ära förbjuder oss att medgifva Österrike den . rätt till väpnad intervention, som vi-icke medgifva oss sjelfva. Således kan Frankrike icke intervenera för återställande af påfvens verldsliga makt i Romagnan, och ej heller tillåta, att Österrike der använder våld för att tvinga befolkningen, då Frankrike nekar sig sjelft rättigheten datt bruka våld. KR VER Sf fe . a BEEN RE a akt ot JA en X. Om hvarken Frankrike eller Österrike inTervenerar, hvilken är då den arm, som åter dbringar Romagnan till lydnad? Kanske en Titaliensk makt? Blott en enda kunde: öfverÅ taga denna roll: Neapel. Men är detta möjligt? Konungariket Båda Sicilierna är djupt bearbetadt af en ande; som ioke tillåter regeringen att göra diversioner till Abruzzerna. Det behöfver alla sina krafter för att besvärja farorna i det inre, och utmanade det till kamp, så skulle det få en revolution att tagas med. Detta vore den största oklokhet, som kunde begås, till skada för ordningens sak och i Å synnerhet för den: påfliga stolens myndighet. Om alla revolutionära brännmaterialier, som halfön. gömmer, hittills kunnat aktas för elden, så har man derför att tacka de olika fpäartiernas passiva hål ning, hvilkas sammanÅstötninig skulle framkalla den antändande gnistan. Mot konungen i Neapel, absolutismens förkämpe, skulle konungen i Sardinien; folkfrihetens stöd, reså sig. Inbördeskriget skulle ställa allt på spel, och fölkyran vore detta osaliga försöks olycksaliga sista ord. Neapels väpnade intervention skulle alltså Slott åänstiftå ondt, om den ehs vore möjlig. Ven den är icke möjlig, ty den vore en upvenbar kränkning af den allä italienska stater älagda neutraliteten. Om en neapolitansk irmå verkligen inryckte i Kyrkostaten; så skulle ingenting Kindra den piemontesiska armen att besätta Parma och Toscana. En sådan oordning vore icke blott envåldsam omstörtning af alla internationella reglor, den vore till på köpet en uppresning -mot Europas jurisdiktion, hvilket, då det aktar de särskilta suveräniteternas rätt, är pligtigt att vaka öfver den allmänna ordningen, hvilken är af ika stor vigt för den europeiska säkerheten som för den europeiska jemmvigten. För att frygga dessa inttessen, förnekar denna europeiska jurisdiktion; alla halföns regeringar hvarje ömsesidig väpnad intervention, som vore ett angrepp mot de gemensamma garantierna. Neapel kan således lika litet som Frankrike och Österrike intervenera i Bologna. XL: Blott en enda intervention är riktig, kraftig och rättmätig; den nemligen, som verkställes af. det såmtliga Europa, hvilket på en kongress beslater öfver alla: frågor, som afse ara förändringar och revision af fördraget. : Behörigheten af en europeisk kongress grundar sig på sjelfva principerna för deninternationella rätten. För de lagar, som förpligta folken sinsemellan, liksom för dem, som förpligta medborgare af en och samma nation, utgör det högtidliga erkännandet af det oftentliga intresset och det gemensamma samtycket den konventionella rättsgrunden. Häri öfverensstämmer praxis med teorien, och vi se uti historien, att staterna, hvar och en i sin ordning, genom fördrag blifvit bildade, förstorade, förändrade och omgestaltade. Fördragen af 1815 hafva fastställt Italiens Politiska tillvaro och dess territorialindelning. Lombardiets afträdande till Frankrike och derpå följande öfverlemnande till Sardinien var en enskild, frivillig handling af Österrike, som i intet afseende förändrade de oberoende italienska staternas inbördes förbållande, sådant som det på wienerkongressen fastställdes. För att förändra dessa staters gränser måste man vända sig till samma jurisdiktion, som fastställt desamma, d. v. s. till alla de makter, som undertecknat fördragen af år 1815. Detta skedde i förbehållet vid 19:de artikeln af zäricterfördraget, och detta förbehåll hade till omedelbar följd sammankallandet af SV TR UA OC MS Rd TI AE je Ek sd da PR ME ER ja NE RR PLN UP RV IE Aa RT RA TN Lå SL ar TT GT Nr TRE SFSR tt ER ma AT Sad