Aftonbladet – 29 december 1859, sida 2

vara betänkta på att skyndsammast afhjelpa. Detta behofs afhjelpande är nödvändigt, är trängande; blott påfvedömets förklarade fiender och blinda vänner kunna tillbakavisa detsamma. Frågan är ej om att förminska S:t Peters arfvedel, utan att rädda densamma. Då Frankrike uttalade sig till Italiens förmån, var påfvedömets räddande säkerligen en af de allvarligaste omsorgerna för dess suveräns politik. Kejsar Napoleon insåg, att påfvens, genom franska vapen 1849 återställda och sedermera skyddade verldsliga makt allvarsatnt hotades i dess politiska existens. Han insåg, att man genom Italiens befriande måste rädda påfvedömet. Gud har välsignat hans företag och förlänat honom seger. Men hans triumf skulle vara utan frukt, om han;-då han återgifver ett folk dess nationella rättigheter, icke gåfve kyrkan säkerhet och oafhängighet. Kejsar Napoleon I försonade det moderna samhället med tron genom konkordatet. Med en statsmans snille och en hederlig mans samvetsgrannhet upprättade han åter altarena. och återgaf en kyrklig kult åt det ädla Frank: rike, som en vansinnets dag, då det tillbadi förnuftets gudinna, var förnedradt genom: skepticismen och besudladt af anarkien. Må hans arfvinge å sin sida få äran att försona påfven såsom verldslig herrskare med sitt folk och med sin tid! Detta är hvad alla sant katolska hjertan böra bedja Gud om!