Aftonbladet – 27 december 1859, sida 2

söndagen och måndagen, ökade sig vinden till en orkanlik storm, varierande mellan S. till O. och 5. S. V., och en snöyra började, hvilken svepte alla fyrar i ett ogenomskådligt töcken. Kl. 8 om mor: gonen, då man efter beräkning ansåg sig våra midt emellan Skagen och Marstrand, nödgades kaptenen gifva befallning att bottenrefva båda märsseglen, hvarefter briggen länsade undan endast för fockseglet. Det var icke pågon lusttur att gå till väders under sådana förhållanden, men besättningen skyndade att efterlyda kapteneös befallningar, utder det ban sjelf fattade styret. Färfärliga störtsjöar gingo vid detta laget oupphörligt öfver däck, och vid en, den allra våldsammaste, försköt lasten sig, fartyget kantrade och de rasande vågorna slupgade kaptenen öfverbord. Z I oro och ångest hade fru Vogdt med barnet tillbringat nattens och morgonens fasansfulla timmar under däck. Genom den tjutande stormen hörde dock kärlekens skarpa öra det förfärliga ropet: Kapten öfverbord!s — Med barnet i sina armar hastade hon ögonblickligen från kajutan till fartygets däck, der hon möttes af en våldsam störtsjö, som slungade dem båda från akterdöcket långt fram till fören. I ångest och förtviflan banade hon sig dock snart åter en väg akterut, och härifrån upptäckte hon snart sin man kämpande bland de rasande vågorna. Hennes belägenhet var tröstlös: intet hopp syntes henne om hans räddning, och utan att kunna hjelpa, skulle hon se sitt barns far omkomma under sina ögon. Men så var ej beslutadt. Fartyget hade lyckligtvis under tillofningen blifvit. liggande nästan stilla, och efter omkring 10 minuters strid mot vågorna (årslånga minuter för den unga hustrun!) hade han änåtligen lyckats arbeta sig fram till fartygets läsida, der han höll sig fast i en öfverbord uthängande tågända. Genom tillhjelp af besättningen, hvilken efter fulländadt refningsarbe e nedskyndat från rårna, blef han nu upphalad näst n sanslös och stelfrusen. Han måste rullas för att blifva qvitt det insupna sjövattnet och återfå värmea. Denna sorgliga händelse var sålunda lyckligen öfverstånden, men utgjorde endast början til! de lianden, hvilka ännu återstodo det på öppna hafvet r sina lif kämpande lilla samhället. I förhoppning att kunna bringa fartyget på rätt köl, kapades den ena masten efter den andra. Dessa försök ledde dock ej till åsyftadt resultat, utan fartyget qvarblef i sitt svåra läge med vattnet ewt par fot öfver lärelingen. Mycken tid och möda mäste användas för att få de vidhängande masterna skilda från skrofvet då dessa oupphörligt hotade att stöta hål ifartygets botten eller sidor, hvarigenom ögonblicklig sjunkning befarades. Omkring kl. 1 vid middagstiden. hade man lyckats blifva qvitt masterna, och fartyget dref nu som vrak för vind och våg emot svenska kustens Sräkneliga klippor. Omkring kl. 2 e. m. voro ej mindre än 7 andra fartyg synliga i närheten, hvilka alla tycktes vara oskadade. Nödsignaler gåfvos oupphörligt åt dessa; men det ena fartyget efter det andra passerade tätt förbi, utan ait kunna lemna de aödställde någon hjelp, då sjögången var alltför hög. För att påskynda närmandet till den svenska kusten och möjligtvis få sigte på de hotande farorna innan mörkret inbröt, uppsattes en spira med ett litet segel; och manskapet var oupphörligt sysselsatt ned pumpning. Men skymningen nalkades emellertid med fasansfull hastighet. Förgäfves ansträngde man synförmågan för att genom den tjocka snöyran kunna upptäcka land. Med mörkrets anträde syntes äfven deras sista natt hafva inträffat med alla de kroppsoch själslidanden, som deras olyckliga belägenhet förespeglade. Sedan de förrättat sin, som de förmolade sista aftonbön, kände de sig styrkta att med undergifvenhet för en högre försyn gå den stundande aattens öde till mötes. Nu först kommo äfven de olycklige att tänka på någon föda, hvilken de wunder nära ett dygn varit i saknad af; men deras proviant, liksom vattnet, var oåtkomlig i fartygets kantrade läge. Uti derna hopplösa belägenhet upptäcktes plötsligen vid midnattstiden förfärliga bränningar, mot hvilka fartyget hastigt drefs af stormens, vågornas och strömmens gemensamma oemotståndliga makt. Utan ett ögonblicks betänkande beslöts nu, som enda och sista räddningsmedlet innan fartyget drefs in bland bränpningarne, att gripa till storbåten. Genom att kapa surrningarne lyckades man få-den öfver bord, ehuru vattnet stod högt öfver fartygets lä-reling; svårare var det att hindra dess kantring eller sönderslående mot fartygets sida. Ändtligen kröntes dock dessa bemödanden med framgång, och inskeppningen började under nattens mörker, köld, storm och snöyra. Den arma frun med sitt späda barn placerades midt uti den med vatten halffyllda båten. På båtens bottenbräde satt hon här en aln djupt i vattnet, utan hufvudbonad eller kappa, blott med en vanlig sjömansoljerock kastad öfver hufvud och skuldror! Kaptenen sjelf lemnade sist sitt vackra och nya fartyg och tog sin plats akterut i båten, för att: med en afbruten åra till styre söka föra den halfsjunkna, bräckliga farkosten genom rasande vågor samt okända skär och bränningar; för rodd hade man blott tvenne små åror; men ingen kompass, ingen lanterna,ingen mat, intet vatten. Knappt hade båten lemnat fartyget förrän detta kastades mot klipporna och begrofs under de oblidkeliga. vågorna, hvilka, störtade sig öfver detsamma som deras egna, säkra rof. Nu var, om möjligt, de arma skeppsbrutnas belägenhet mera fasansfull än någonsin. Den bräckliga farkosten, åt hvilken 10 lif voro anförtrodda, slungades våldsamt mellan bränningarne, hvilka då och då upplystes af någon svag månskensglimt, som lycka des bana sig väg mellan: de tjocka och mörka molnen, och visade öfverallt en gapande död. Ord saknas för en skildring af denna belägenhet, värdig en Marcus Larssons pensel. Klockan omkring 7 på morgonen landade dock de skeppsbrutne lyckligt vid en holme, på hvilken de till innerlig glädje varseblefvo ljus. De landstego och styrde kurs efter ljuset, hvarigenom de omkring kl. 8 på morgonen ankommo till Gullholmens fiskeläge. Visserligen voro de hungrande, törstande, frusna och i saknad af de nödvändigaste klädesplagg; men de voro ju ändock räddade. Märkvärdigt nog hade det späda barnet under hela den förfärliga natten ej hörts gifva ett enda klagoljud ifrån sig; men så hade modren ock. som pelikanen i fabeln, blottställt sig sjelf för att bevara sitt älskade barn. Kapten Vogdt begaf sig straxt efter landsättningen till Lysekil, för erhållande af nödig hjelp af dervarande hannoveranske konsul. Vid resan dit fann kapten Vogdt till sin stora förvåning sitt öfvergifna fartyg som vrak liggande, till större delen sjunket, uppkastadt emot en klippvägg i närheten af fiskeläset Södra Grundsund. Strandboarne voro der redan sysselsatta med plundring, hvilken docksnart hindrales af ditkommande tullbetjening. Uti fartyget, hvilket hade kostat 30,000 gulden, gde kapten Vogdt en fjerdedel, hvilken dock ännu ;j helt och hålet var betald, ej heller tillfullo assuerad, hvilket väcker ett ytterligare deltagande för ans olycka. Ehuru detta skeppsbrott ej till sina följder blef å förfärligt, som de, hvilka nyligen vid främmande wuster timat. hafva vi dock ansett en något utförlisare berättelse derom böra intressera våra läsare. 3erättelsen grundar sig på dels den sjöförklaring, om skeppare och besättning afgifvit, dels på muntiga berättelser af dessa, antecknade af vår korresondent på Lysekil. Händelsen besannar hvad den ngelske skalden Dibden så vackert säger om sjömansifvet i allmänhet, hvilket uttryck blifvit begagnadt om motto för denna berättelse.