Aftonbladet – 24 december 1859, sida 3

mycken lycka att delat... Abbe Luigis bild kastade visserligen öfver allt detta en hemsk och dyster slagskugga; men nu, då han;ej längre lefvande stod sor ett hot i bakgrunden af deras glädje, jagades äfven denna skugga lätt bort af det närvarandes friska och helande vindar. Beauvallet hade måst i detalj förtälja om abbeng ömkliga ändalykt; gubben Jonnez hade dervid yttrat endast ett med den solidaste afsky betonadt den uslingen! Paolo hade med half förtrytelse utbrustit: Du gick mig denna gång i förväg — dock, du har haft rätttghet dertill: — Carlota hade rest sig, der hon satt, och med banden i sina vackra, mörka lockar och en gnistrande eld i sina ögon infallt: Nej, han skulle dock ej hafve dött på detta sätt1 För öfrigt var Beauvallet sjelf ej mera alldeles så munter och uppsluppen somsförr; han var snarare bland alla dessa lyckliga ytterst olycklig, den tappra själen. Han, hade också en god och giltig grund dertill, om man skall vara uppriktig, Han vände tillbaka — från lasarettet — med löjtnantspatent och hederslegionsstjernan, för sin raska bedrift i slaget den 24 Juni, men ack — med en tjenstbar arm mindre! Kulan hade öfverskurit vissa, högst betydelseulla nerver — hade läkaren sagt — och vissa essentiella muskler voro gjorda overksamma — hade samme Eskulapius förklarat -— och armen var och blef så till vida förlorad, ehuru den visserligen på intet vis behöfde tagas af, — hade baron EL rey sjeif, öfverfältläkaren, tröstat honom med: Hvad fan skall jag med en arm, som ej längre kan föra värjan? var Beauvallets svar. och han återkom dertill tjugo gånger dagen. En fredsofficer, en freds! är det dumma vid kriget, min vän Paolo. mellan lif i striden och död på slagfä 3 ger detta nonsens af så förbaskadt mycket halfva armar och tre fjerdedels ben!För att trösta och förströ honom i hans melankoli, bade Carlota genom en liten tele, n dar