Aftonbladet – 24 december 1859, sida 3

ändande till besparin. i statens aflöningskostnader och till mera enhet i när beslägtade förvaltningsgrenars verksamhet ; iten i ett rigtigt afseende hår regeringtformen särskilt gifvit ensamma grundlegs helgd. Det är i fråga om landt cgeringen. Uti 46 regeringsformen stadgas nemligen, att landet skall förblifva indeladt i höfdingedömen under den vanliga landtregeringen, (landshöfdingarne) och förbjudes uttryckligen, att någon general-guvenör hädanefter i riket må förordnas, det vill säga, att den civila och militära makten i någoa landsort får förenas i samma persons land. Pet visar sig således, att grundlagens stiftare lade synnerlig vigt på grundsatsens tillämpniog i detta afseende, då de särskilt derom intogo en föreskrift i grundlagen, men i fråga om andra embeten, utom deiregeringsformen 34 omnämnde statsrådsoch justitierådsembetena, icke meddelade något förebud för regeringen att förena två eller fera embeten hos samma person, ja till och med icke upptogo något stadgande, som förbjuder ens att landshöfdingarne få samtidigt med laridshöfdingeembetct innehafva annat civilt embete. Med ett ord, det var generalguvernörskapet, den militära och civila maktens förening hos en person, som de ansågo bra förekommas, och som de derföre bestämdt och ovilkorligt förbjödo. Skälen till denna omtänksamhet hos grunlsgsstiftarne behöfva icke långväga sökas. De ligga uttryckta i den förklaring öfser de politiska motiverna till regeringsformen, som konsititutionsutkottet afgaf uti sitt memorial af den 2 Juni 1809; der det, sedan utskottet yttrat, att det sökt bilda en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslutet och full kraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd; en domaremakt, sjelfständig under lagarne, men ej sjelfherrskande öfver demp, heter, att utskottet bar sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inb rdes återhåll, utan att dem sammanb.anda, utan att lemna den återhållande. n!got af den återhållnas verkninj och att på dessa hu vudgrunder af statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvigt. skall den statsförfattning hvila, som utskottet föreslagito. För en hvar är det således uppenbart, att, om i någon landsort öfverbefälet öfver de militära krafterna. förenas med chefskapet för den civila för:altningen, så sammanblandas .på ett betänkligt och grundlagsvidrigt sätt statskrafter, som såväl till de särskilta förvaltningsgrenårnes båtnad, som till detallmännas och den särskilta frihetens säkerhet böra stå bredvid hvarandra, samverkande inom bestämda former, men med den återhållningsförmåga, som ligger i ömsesidigt oberoende och sjelfständighet. En civilförvaltning, lagd i händerna på en militsrbefälhafvare, förlorar helt och hållet sitt oberoende och sin återhällande kraft samt blifver endast ett lydigt bihang, ett användbart verktyg i militärmaktens våld, färdigt att foga sig efter de militära erderna, och detta i samma mån mera som den civila förvaltningens underordnade organer äro beroende och kunna sättas i verksamhet af den chef, hviken i sin person äfven förenar militärbefälet. Ingen kontroll, intet återhållande inflytande kan af en sådan civilförvaltning utöfvas på militärmakten, ty denna skulle i sådant fall kontrollera och återhålla sig sjelf, hvilket är otänkbart. Nödvändigheten af en sådan kontrollerande och återhållande kraft hos landshöfdingen i afseende på militärmakten är. likväl uppenbar för hvar och en, som vet huru ofta de militära angelägenheterna komma i beröring med de rent civila och borgerliga elementerna i samhället. Funnes icke en sådan den civila förvaltningens återhållskraft, så skulle den militära -makten aldrig med säkerbet kunna hållas inom de af lagarne bestämda former, och histörien företer mångfaldiga varnande exempel på faran af att i ett samhälle göra militärväldet förherrskande, bvarföre: ock i alla nutidens civiliserade och konstitutionella stater det betecknar ett undantagsförhållande af krig eller revolution, under hvilket lagarnes kraft i viss mån suspenderas, då civilmyndigheten ställes under militärbefälets lydno. Mer än för andra orter framstå dessa sanningar i all sin vigt för Gotland, der hela den manliga befolkningen ända till 50 års ålder står udder militärbefälhafvarens order, och der således det är synnerligen nödvändigt att någon makt finnes, som kan upprätthålla och bevaka gränsskilnaden emellan befolkningens militära pligter samt dess-borgerliga frioch rättigheter, emellan militäranordningarnes tillbörligt raska utförande och de civila myndigheternas makt att hålla dessa militäranordningar inom lagbestämda former. Likväl har just på Gotland ofvannämnde vår stats. författniogs bufvudgrunder och det speciella grundlagsförbudet för generalguvernörsskaps förordnande, för civiloch militärmakts sammanblandning i en persons hand, blifvit åsidosatta. Landshöfdingeembetet i länet bar alltsedan nationalbeväringens upprättande blifvit uppdraget åt den officer, som utnämnts till militär befälhafvare på ön, och endast tillfälligtvis, det vill säga då den ordinarie militärbefälhafvaren sjelf varit hindrad att utöfva sin embetsverksamhet på stället och någon af de honom underlydande officerarne blifvit tillförordnad att tillsvidare i hans ställe föra militärbefälet, bar den civila förvaltningen afsöndrats från den militära derigenom att landssekreterare och landskamrerare utöfvat landshöfdingeembetet. Ett formligt generalguvernörsskap har sålanda grundlagsvidrigt varit det ordinarie tillståndet på ön i snart femtio år. Olägenheterna deraf behöfva ej framhållas. Har fråga uppstått, om militärbefälhafvarens anspråk på befolkningens militärpligt stode i öfverensstämmelse med den om nationalbeväringen år 1811 emellan regeringen och Gotlands innevånare upprättade konvention, så har saken tillhört landshöfdingens bedömande; men landshöfdingen har sjelf tillika varit militärbefälbafvaren, och hvar och en kan inse, om en så hög militärperson kan vara, benägen att förklara sig sjelf hafva haft orät!. Har militärbefälhafvaren funnit nödigt att äska någon åtgärd från de civila myndigheternas sida, så har han derom afiåtit promemaria till sig sjelf, landshöfdingen, och att något slags bevakande eller återhållande inflytande skulle, i enlighet med statstörfattningens hufvudgrunder, utöfvas af landshöfdingen på sig sjelf, såsom militärbefälhafvare, vore en fåkunnighet att föreställa sig. Dessutom bar besörjandet utaf hvardera af de olika embetenas särskilta angelägenheter gjorts beroende till tid och omständigheter af det andras handläggning, och att landshöfdingens mångartade och svåra befattning icke kunnat få påräkna hans hela och odelade omtanka, har, lika litet varit till den borgerliga förvaltningens fördel, som det ländt militärförhållandena på ön till båtnad att högste militärbefälhafvarens tid varit upptagen af landshöfdingeembetets trägna bestyr. Röster hafva derföre tid efter annan höjt sig för att föranleda att förhållandet måtte bringas i grundlagligt skick, utan att likväl vid dem fästats vederbörligt afseende. Då emellertid ön nu haft lyckan att erhålla en landshöfding och militärbefälhafvare, som genast tillvann sig bland öns befolkning en odelad aktning och en allmän tillgifvenbet, samt det således omöjligen kan få utseende af att denna fråga skulle ånyo bringas å bane till följd af någon slags känning för det pärvarande utaf generalguvernörsl senHeter, er ALne