Aftonbladet – 24 december 1859, sida 3

;rafdepesch kallat la Sandrina och Lauretta i flygande fart från Milano till Como. Några sekunders telegrafväg, några timmars jernbansväg! Nya omfamningar och kramningar, nya kyssar på panna och kind. Beauvallet hade alIrig i sitt lif varit så feterad. Han b rde, ir han stod der, omgifven af dessa trenne unga och vackra varelser, Carlota, Lauretta och la Sandrina, känt sg lycklig och stolt som en blomkrukskäpp, kring hvilken trenme törnrosor äro uppbundna, men — hur s ulle han kunnat glömma, att vissa armens mest essentiella muskler, vissa ner:er, just af de motoriskan, etc. etc. ete.? Han påmindes tyvärr derom, när han sjelf skulle besvara alla dessa famntag och kärligheter. . Herr löjtnanten behagade gå att frukosteral kom den gamle Jonnez tjenare hvarje morgon in och anmälde för honom. Skallnu fredslöjtnanten ha mat igen?, mumlade han smått vresigt för sig sjelf. En dag tog la Sandrina sig för at öppna ett högst förtroligt samtal med honom, medan de der ute på Jonndz villa spatserade ett litet stycke från de andra genom skogen, just sama skog, der Carlota en gång hade mellan ädstammarne sett aftonsolen gjuta en så leende framtidsdager öfver ett stycke interiör, äg mig, min bäste hrlöjtnant! hadehon börjat ... Wacker löjtnant... hm! i bråktal... Vånde, jag lika gerna ...n Så så! .. Säg mig nu, min bäste Beauvallet, helt uppriktigt: hvarfö håller ni inte af den stackars Lauretta så som hon håller af-er? — Löjtnant Beauvallet studsade litet, men svarade godmodigt: Huru vet ni, signora Sandrina, att jag icke håller af henne lika mycket som hon af mig! O, det är omöjligt! Ty då skulle ni äla henne af all er själ och för längesedan legat för hennes fötter, som vi damer kalla