Aftonbladet – 24 december 1859, sida 2

hvarest, enligt Fredrik den storeg förklarande, hvar och en skall på sitt sätt blifva salig, i händerna på en generation af teologer, hvilka finna en ära uti, att ej hafva inom sig upptagit den närvarande tidens bildning. Och hvilka voro följderna af detta, uppifrån nedåt beskyddade samt befrämjade handlingssätt. De hafva sannerligen icke kommit religionen till nytta: Den tvungna och vedervärdiga kyrkligheten under detsednaste decenniet har i Preussen utbredt en djup motvilja mot detta kyrkliga lif. Det fattades ej mycket, att den naturliga reaktionen mot den kyrkliga öfverdriften framkallat okyrklighet bland de bildade klasserna. Lyckligtvis bar den preussiska regeringen sedandess öfvergifvit Raumers och hans anhängares dåraktiga stäfvanden. Den ser icke mer uti de andligt trögaste och inskränktaste af sina tjenare de förnämsta stöden för sin auktoritet, och vill ej mera öfverandtvarda statens vigtigaste intressen åt ett presterskap, som i trångbröstad fanatism och prelatgodtycke icke ens drog i betänkande att vända ryggen åt landets lagar. Sålanda skall hela denna kyrklighets drifbusplanta snart vissna bort, men vederviljan mot detta, till hälften koketta, till hälften forcerade väsen skall ej så snart försvinna, och den oberäkneliga skada, som religionsfrihetens fiender i Preussen och Tyskland tillfogat preussiska och tyska folkets religiositet, skall först efter lång tid kunna botas. Detta bör läggas på hjertat af dem, som i andra länder vilja införa hvad som det bildade Tyskland visat ifrån sig, så som det sämsta urvalet från dess reaktionsperiod, och som det religiösa Tyskland pröfvat vara den största fara för kristendomen och folkets sedliga utveckling. Jag förbehåller mig stt vid ett annat tillfäille få återkomma till den nuvarande ministerens ställning till denna fråga, isynnerhet dissidenterna och de fria församlingarne, hvilken står i nära .samband med de framsteg, som religionsfribeten i Preussen gjort på det praktiska området. —K RR