Aftonbladet – 24 december 1859, sida 2

fiskat en tecknebok, hvarur han med besvä framtog ett litet visitkort, detsamma som Fra Casanova på sin tid hade lemnat qvar hos la Sandrina. Han ställde sig tätt vid sidan af presten, räckte fram visitkortet för hans ögon och lät cigarren blossa upp, så att ett litet flygtigt, men bjert sken for öfver papperslappen. Är det icke riktigt? Detta kort, min vän, kan vara ganska riktigt från någon till någon... det är sannt, men ...n : Någon nämnde ert namn, då ni kom ut på trappan (detta var nu en nödlögn af vår hederlige Beauvallet), jag antog alltså ni var rätta mannen, är ni det kanske icke? Presten fann allt detta högligen kuriöst, men han hade till den grad blifvit öfverraskad af händelsen, att han icke rätt kunde få sina tankar samlade; han svarade temligen disträtt: Nåväl, om jag vore det, hvad då? Fra Casanova (Beauvallet endast hviskade allt detta), fra Casanova helsar er och låter säga, — men låt oss gå afsides! Beauvallet tog presten under sin venstra arm och förde honom gatan nedför, först temligen artigt och makligt, derefter med fördubblad skydsamhet och nästan klämmande prestens arra något väl mycket för att vara rätt vänskapsfullt, så litet bekanta som de voro. Under denna spatsertur teg han, och presten med. En vid port stod öppen till något, som,i mörkret tycktes vara en gårdsplats; Det var stadens — kyrkogård. Den var tom för lefvande, Här drog Beauvallet presten med Sig. SJUNDE KAPITLET. Hvad jag har att säga er — började nu Beauvallet, ännu med presten under armen, — är af den natur, att vi helst böra vara för oss sjelfva. Ni känner icke igen mig, abbe Luigi ? Han släppte här prestens arm och ställde