Aftonbladet – 24 december 1859, sida 2

på hvarje tid endast menat sin egen måkt. Alltsedan oredorna i Köln från 1835 till 1839 bar presterskapet nästan allestädes vunnit mark. Det har förstått att i rikligaste mån draga nytta för, sig af 1848 års stora ngar. Sedan dess ha konkordater följt på konkordater. Efter det österrikiska konkordatet af den 18 Aug. 1853 följde den wärtembergska konventionen af den 8 April 1857, genom hvilken ett stockprotestantiskt lands regering tan trädde 1 det öfvervägande katolska Österrikes fotspår. Sydtysklands diplomaters kapplöpning till Rom var dermed ej slut. Ännu helt nyligen utfärdades det badiska konkordatet; nemligen d. 28 Juni 1859. — Den grundtanke, hvaraf alla dessa öfverenskommelser äro genomträngda och som öfverhufvud tjenar ej mindre det katolska, än det ultra-ortodoxt-protestantiska presterskapet till rättesnöre, står i diametral strid mot vårt statslifs och hvarje rättsstats båda fundamentalbestämmelser, nemligen statsborgarnes jemnlikhet inför lag och statens oberoende inom sitt område, s Men om klereciets framsteg, om det inflytande, som ultramontanismen förstått på det sista årtiondet vinna i regeringskretsarne, om slutligen de eftergifter, lagstiftningen i mer än ett land gjort presterskapet, äro egnade att väcka allvarsamt bekymmer, så äro alla förnuftiga män ense om att staten endast har två medel att på ett verksamt sätt bekämpa Roms framsteg: nemligen hierarkiens inskränkning inom dess behöriga gränser samt religionsfrihet. Detta är det Medusahufvud, för hvilket Rom städse med panisk förskräckelse ryggat tillbäka. Ultramontanismens uppriktiga och tillika upplysta motståndare kunna ej mera dödligt såra densamma än genom att bevilja just hvad den, då den har makt, förvägrar: en full och oinskränkt religionsfrihet. Religionsfrihetens förblindade motståndare hafva vanligen det banala påståendet till hands. att hennes anhängare vilja gifva. staten till spillo för den amerikanska frivillighetsprinvipen, att religionsfribeten skall upplösa hvarje band mellan stat och kyrka, samt gifva det religiösa lifvet till pris för anarkien och alla -1ess följder. Dessa orimligheter ha redan för längesedan fått sin dom. För alla upplysta statsmän och politici står det orubbligt fast. att stater kan bevilja full religionsfrihet, utan att göra sig skyldig till förebråelsen att behandla religionen såsom någonting för honom likgiltigt. Han lemnar ju näringarne och vetenskaperna fria, icke derföre att deras slomstring är honom likgiltig, utan ålldeles tvärtom, emedan han utgår från den öfvertyzelsen, att de icke kunna frodas annat än i trihet. Jag tar mig friheten erinra, att jag redan i Jannari sistlidet år fäste uppmärksamheten på, att hela den nyaste tidens historia om kyrkans och statens antagonism å det kraftigaste kullkastar påståendet, att den rehgiösa fördragsamheten skulle leda: till religionslöshet; att ingen religion blifvit cenom förtryck och tillbakasättande beröfvad sitt inflytaride, ingen religion genom att gynnas och omhuldas i sann mening vunnit styrka. Jag påminde om, att full religionsfrihet råder 1 England, samt att det ändock icke finnes någon stat i Europa, der religionen aktas och äras högre bland folket; att i Amerika staten är så tillsägandes religionslös och ej en gång har någon högkyrka såsom i England, men att retligtonen der slagit så djupa rötter hos folket, att hon är vida mäktigare än i någon stati verlden; att i Holland, hvarest fullkomlig religionsjemlikhet råder i politiskt och medborgerligt afseende, religionen är en folkmakt; att i Belgien, der staten såsom sådan icke har någonting med religionen att skaffa, denlifligaste nitälskan företer sig i religionssaker. 9Såsom motstycke till dessa vittnesbörd an örde jag vid samma tillfalle Europas södra stater, der en mäktig statskyrka finnes, der religionen med pomp och ståt och ifrån samhällshöjderna ända nedåt erkännegs, och der ändock folket i revolutionstider stormat kyrkorna, förjagat prester och hånat sjelfva religionen. Med fullt logiskt berättigande skulle då, såsom oss synes, af dessa faktiskt beståndande momenter den slutsats kunna dragas, att religionen i fverallt och just der, hvarest staten lemnar den fri åt kommu :erna och sekterna, blir ett djupt ingripande element i folklifvet, och att religionsfriheten är den sanna källan ull denna djupare inre religiositet, som i fullaste målt tager folket i anspråk. Tillåt mig i dag bifoga, att dessa sanningar äfven. i Preussen, under de kyrkliga. förhållandenas utveckling, finna en osviklig stödjepunkt.. Under den för ett år sedan störtade regeringen var protestantismen likbetydande med hycklande pietism, intolerans och förföljelselusta mot andra religioner, synnerhet de fria församlingarne och dissi denterna. Stahl, Gerlach och deras anhängare voro de protestantiska ultram -ntanerna. Äfven på protestantismens mark hade, i motsägelse med dess ursprung och bestämmelse, en hierarki börjat bilda sig, som var i högsta grad hotande för allt sundt politiskt och andligt lif. På de skiljaktigaste områden hade detta äckligt hycklande väsende innästlat sig, hvilket var lika så oförenligt med manlig värdighet och fri bildning som med god smak. Religionsfrihetens motståndare i alla länder funno uti len preussiska statskyrkanssträfvanden sitt idgal förverkligadt. Med ett ord. vi hade råkat i ett tillstånd, som bragte den preussiska staten i den skarpaste motsägelse med dess egentliga kallelse och öfverlemnade detland, es ässssssse RE TEST AS a en Mn a käk taget fal fiskat en tecknebok, hvarur han med besvär framtog ett litet visitkort, detsamma som Fra Casanova på sin tid hade lemnat qvar hos la OL inta ET. ss fttt IT AR ot me 4ttR rid avla n at