Aftonbladet – 24 december 1859, sida 2

God afton, herr pastor! Har ni många stackare ? Det arma folket, svarade presten på ganska god franska, ehuru med en italiensk brytning, har lidit mycket; många af dem skola visst icke öfverlefva denna natt. Har ni gjort er förrättning? om jag får lof att fråga. Jag har gjort min kristliga pligt att bereda de döende till den sista långa färden, svarade presten med ett korstecken, Så tillåter ni att jag nu gör min och inhiberar deras resa, så vidt möjligt ärl I det läkaren kastade sig af sin häst, mumlade han för sig sjelf: Aldrig annat än dessa italienska svartkåpor, hvart fan man kommer! Presten gjorde ännu ett korstecken och lagade sig till att fortsätta sin vandring derifrån gatan. fram, då han plötsligen stannades af en temligen . hård hand, som lade sig på hans arm. Det var Beauvallet, som vid fackelskenet bade igenkänt ett visst ansigte, i ett nu hade sprungit af vagnen, glömmande sin skavank, ch nu lät den venstra armen göra tjenst på sätt, som nämndt blifvit: Presten vände sig förvånad om. vHerr abbe, bviskade Beauvallet: honom i örat, jäg har ett ord attfpäga er, en helsning — från er vän Fra Casanova. Den svarte herrnspratt till. Måhända visste han ej rätt — så oförmodadt som detta kom — hvad min han skulle göra. Han tittade upp mot Beauvallet, han såg att det var en zuav, men icke vidare. Belysningen var tilläfventyrs icke nog stark på detta ställe af sätan för att ban skul!e kunnat se något mera, äfven så framt han eljest hade igenkänt personen. Fra Casanova ? frågade han långsamt och liksom mycket försigtigt. Ja, och jag har här ett litet... ett litet kort, han gaf mig för att öfverlemna åt er... till bevis, om ni så vill, på riktigheten af nin... mission, oin jag så får kalla det. Beauvallet hade ur sin djupa byxficka upp