Aftonbladet – 20 december 1859, sida 2

qväma sig Ull att taga ätven de mindre med 1 rädslagen. Jag vill blott hänvisa till Sardinien och erinra om den rol detta land under sednare tiden spelat. Det är icke första gången svenska kabinettet höjt sin röst mot förtrycket. Om jag icke misstager mig, var svenska kabinettet det enda, som protesterade mot våldet mot Krakau. Om detta skedde opåkalladt, så är det så mycket mera skäl att Sverge nu, då det är kalladt att yttra sig, med bestämdhet förer frihetens talan. De stora makterna kunna icke vänta något annat från Sverges sida; och om ständerna på förhand gifva sin åsigt tillkänna om den ställning, som det svenska ombudet bör vid kongressen intaga, så är detta onting så naturligt, att ingen derför behöfver förskräckas. Ingen skuggrädsla bör längre afhålla ständerna från att; när omständigheterna dertill föranleda och det utan all slags våda kan ske, låta de utländska angelägenheterna komma under öfverläggning. Det är icke många riksdagar sedan inom detta stånd talmannens klubba rördes vid blotta uttalandet af namnet på en främmande makt. Vid förra riksdagen gjordes alla de förhållanden, som stått i sammanhang med Novembertraktaten, efteråt till föremäl för granskning. Nu sysselsätta vi oss på förhand med Sverges upp trädande vid den förestående kongressen. Framsteget är uppenbart, och all skuggrädsla bör för framtiden vara undanröjd. Den italienska frågans stora betydelse för alla fria olk har blifvit af flera talare så väl uppfattad och uttryckt, att: jag icke kunde behöfva att tillägga någonting. Det må dock tillåtas mig att derom yttra aågra ord. Länge, allt för länge har man varit obe kymrad om statsmoralens fordringar. Machiavellis iäror hafva burit frukt. Men i våra dagar erkänna furstarne, så väl i konstitutionella som enväldiga stater, mer och mer att de ega förbindelser mot sina folk. Huru hafva de italienska furstarne uppfyllt dessa förbindelser? Det vet enhvar. Intet land har varit styrdt af sämre furstar än Italien. Det finnes, utom Victor Emanuel, endast en furste, hvars namn lefver på italienska lappar; och från denne ädle furste härstammar vår nuvarande konung i rätt nedstigande led. Historien har intet motstycke till den italienska rörelsen. Här är det folken som sjelfva upprätthållit ordning, under det att furstarne spekulerat på anarkien. De hafva spekulerat förgäfves; på långa tider bar i Italien ordningen icke varit bättre vidmakthållen. Och likväl har man gjort allt för att bringa folken till förtviflan. De hafva begärt en konung men icke fått någon. De -hafva begärt en regent, men icke fått någon. Och likväl hafva de motstått frestelsen att proklamera republiken, för att icke gifva någon främmande makt anledning till inblandning. Man har haft stora anspråk på italienska folken och förebrått dem att de icke längesedan kunnat hjelpa sig sjelfva. En talare har här yttrat några ord i denna riktning och erinrat huru Sverge bjelpt sig sjelf undan främmande förtryck. Men hvad var på den tiden Sverge mot det sköna Italien, och hvad på den tiden Danmark, jemfördt med. de makter, som nu kasta lystna blickar på Italien? Men knappt var Gustaf Wasa uppstigen på thronen förr än han i de mest bevekliga ordalag anropade alla Europas furstar, påfven inberäknad, att de icke skulle blanda sig i hans stridigheter med Christian tyrannen. Nå väl! Italienarne begära ingenting annat än att man lemnar dem ensamma med sina furstar; de begära blott att ingen intervention må ske. Säge hvad man vill, så är det Napoleon III som satt Italienarne i tillfalle att hjelpa sig sjelfva; och denna förtjenst bör man icke bestrida honom. Men säkert att, om han icke vill medgifva mellersta Italiens folk rättigheten att nu råda öfver sitt politiska öde, så skall Europa gå till mötes oberäkneliga olyckor. Uti den proklamation, somi toscanska regeringen efter prins Carignans val utfärdade till de stora makterna, förklaras rent ut, att om denna rättighet icke blefve erkänd, skulle toscanska folken, äfven med visshet att duka under, möta våld med våld. Och man kan vara viss på att italienarne så skola göra, och dermed vore icke blott Italien, utan hela Europa satt i lågor. Då man uppträder för Italiens frihet, verkar man således för Europas framtida lugn. Blir Italiens oberoende erkändt, skall det snart i de europeiska rådslagen intaga den plats, som det med rätta tillkommer, och i dem införa ett nytt, lifgifvande element, som utan tvifvel skall för friheten blifva fruktbärande. Jag kan icke sluta utan att uttrycka min tacksamhet för det kraftiga och nästan odelade understöd, som här lemnats motionen, och anhåller, att ekonomiutskottet vid remissen af motionen måtte erhålla föreskrift att, så fort ske kan, med utlåtande deröfver inkomma. Hr Boman. Med anledning af de mot mitt första yttrande riktade anmärkningar, ber jag få erinra, att jag ingalunda talat mot Italiens sak, derföre att jag talat mot hr Lallerstedts motion. Jag har ej hört någon här uppträdande, som icke uttryckt de lifligaste sympatier för Italiens frihet och oberoende. Jag fortfar att anse motionen såsom olämplig, och detta bland annat derföre, att man ju icke ens vet, om Sverge blifvit inbjudet att deltaga i kongressen. Sådant har visserligen varit omtaladt i tidningarne, men kan icke. derföre anses ega officiel visshet. Hvad angår hr Wallenbergs yttrande om det orientaliska kriget, så torde hr W. stå ensam om den meningen, att det under detta krig icke handlade om folkrättsliga frågor. Hr H. Gahn, Då den siste värde talaren yttrat tvifvelsmål huruvida svenska regeringen ens blifvit inbjuden att deltaga i kongressen, tager jag mig friheten erinra; att man åtminstone sett detta uppgifvet i Sverges officiella tidning, och jag vet icke hur man skall erhålla någon tillförlitligaref underrättelse, då det väl knappast lärer vara att vänta någon kongl. skrifvelse derom till ständerna. Hvyad sjelfva förslaget åter angår, så ber jag få nämna, att jag är lifligt öfvertygad, att de instruktioner, som komma att meddelas detsvenska ombudet, blifva affattade i den anda, som i detta förslag antydes; men då representationen känner folkets tanke i detta vigtiga ämne, så ser jag icke något skäl hvarföre icke representationen skulle gifva densamma tillkänna för regeringen, som deruti kan fiuna ett stöd för den ställning hon intager. Jag biträder derföre motionen. Hr Rydin, Medan orientaliska kriget pågick och det väntades att Sverge skulle komma att deruti leltaga, sysselsatte sig de sardinska kamrarne med rårt land och önskade oss framgång i den strid, som wnsågs förestå oss. Det är derföre endast ett återsäldande af de för oss uttalade sympatier, då vi här sifva tillkänna vårt deltagande för den italienska rihetens sak och uttrycka den önskan; att vår regeing måtte understödja densamma med det inflytande, om hennes röst kan ega uti makternas rådslag. lag tror för min del, att om makterna af andra angen på olika håll understödja hvarandra uti föräktandet af frihetens och det nationella oberoenlets sak, så skola de förmå att bilda en ganska aktingsbjudande motvigt mot de hos vissa af de stora nakterna rådande frihetsfiendtliga tendenser. I afeende på uttrycket om noninterventions-grundsatsen elar jag hr Weerns åsigt, att detsamma bör utgå. Hr Gråå. Delande de sympatier för Italiens sjelftändighet och frihet, som här blifvit af så många damöter uttalade, önskar jag att motionen måtte f ekonomiutskottet så skyndsamt som möjligt beandlas, och jag hemställer dessutom huruvida icke notionen torde böra med öfriga riksstånden kommunieeras. Hr Rosenqvist. Långt ifrån att med ett par ulare anse, att motionen blifvit väckt i otid, anser ig densamma ha framkommit i grefvens tid och ber tt, jemte det jag af allt hjerta. understödjer den, i till motionären hembära min tacksägelse för denEU Sr gren tf 0 JR Rh GE RN mu oe Fo