Aftonbladet – 20 december 1859, sida 2

riksdagens början, alls icke hållit några tal, så att prosten Ahnfeldt, som troget samlar dem för efterverlden, icke har kunnat öka sin samling. ) Biskop Annerstedt är lika söt som alltid. Han är både vice i ståndet, och vise i bikupan. Han styr till hvad som skall inträffa och han har icke ringa förmåga att gå på hal is, men grufligt tråkig är han ändå på längden. Doktor Sandberg är, om möjligt, strängare hushållskar) än förr. Komminister Beckman låter stundom höra sitt gamla brummandep, är ibland konservativare än den konservativaste biskopen — hvartill onekligen fordras en viss talang, och ibland, men mera sällan, liberalare än den liberalaste studenten i Upsala. De bekragade ledamöterna i ståndet ha ännu ingen ting sagt eller gjort, som kunnat sätta riksarkivarien Nordströms blod i den bekanta svallningen.: Det flyter derföre normalt, och ingen apropos har gifvits för att använda de fruktade sarkasmerna. En beskedlig Östgötaprest, hvilken för många år sedan såsom komminister ansågs ganska liberal, hade låtit förmå sig att väcka en mycket enfaldig motion om tull på lifsmedel; honom tog visserligen hr Nordström fatt uppå, men han var dock i sitt föredrag både kortare och mildare än man väntade, så att den beskedlige presten slapp undan temligen helbregda. I borgareståndet ha de gamla och nya elementerna icke ännu hunnit riktigt sammansmälta. Dertill har väl tiden ännu varit för kort, . Emellertid är andan i ståndet förträfflig: den har ruff i sig, och det vill säga något. En mycket konservativ herre, som var min granne:på borgareläktaren härom dagen, yttrade till mig med fasa: De äro jakobiner allesammans, — Alla? frågade jag tviflande. Nej, det är sannt: Palander, Rydin och Boman tager jag undan. Ehuru jag visst icke kunnat lära något af dessa herrar, så afhör jag dem dock med verkligt nöje. De uttrycka sig med sis dan lätthet, hvar och en på sin födelseorts oförderfvade tungomål, och om i deras åsigter just icke spåras snille, så besitta de dock en desto större originalitet och tillförsigt. Ni skulle blott höra den annars stränge hushåilaren Rydin tala för Boråsbanan eller begära statsanslag af 1000 rdr åt en mamsell, som skrifvit ihop en slags räsonnerande katalog öfver lifrustkammaren, eller höra hr Boman utveckla sitt cigarr-frimärkssystem, eller hans argumentationer för bergsskolans qvarblifvande i Fahlun, särdeles med afseende på de alltid dansanta bergselevernas absoluta omistlighet vid balerna i nämnde stad, eller också hans tvärsäkra försäkran derom att regeringen nog handhafver politiken, utan att folket eller folkrepresentationen behöfver lägga sin näsa i blöt. Troligen emedan min farmor var fröken och född i Wernamotrakten — jag antager det är er bekant att Wernamo-fröknarne fordom voro historiskt märkvärdiga — har jag en viss förkärlek för riddarhuset. Der förefalla stundom ganska pikanta muntrationer. Sedan husets grundval blifvit förstärkt med många tusen kubikfot primagråsten, röra sig riddersmännen icke längre på en vulkan, och sedan det lilla etablissementet i våningen inunder blifvit mera freqventeradt, tycker sig mången finna föredragen i våningen uppöfver vara mera spirituella än förr. Sedan statsfinanserna blifvit kinkiga, och sedan det händt mången representant precist detsamma som undertecknad och som så ofantligt många andra, att det varit ondt om kontanterna och att penningemarknaden befunnits vara något sämre än flaus, under sådana förhållanden är det ju klart, att enhvar måste con amore slå sig på lösningen af den finansiella frågan. tskilliga anse finansministern vara roten och upphofvet dertill, att hvar och en har så tunn plånbok pu för tiden. Förr hade alla stora taskböcker, och väl fyllda; nu begagnas ju blott små portemonnaier. Jag har tyckt mig finna, att åtskilliga upplysta finansmän skulle anse det rätt apropos, om med finansministerns förfores, som med H. M:t konung Domalder, glorvyrdigst i åminnelse, hvilken troligen var finansminister sjelf och derföre, när hans trogna undersåter hemsöktes af en kris, helt obesväradt offrades åt gudarne, under förhoppning att vigilansen skulle gå bättre sedan. Domalder fick genast en ef-erträdare, och man har sagt mig, att. om allenast med finansministern förfares å la Domalder, så skola genast minst sex ministerkandidater uppträda. Förr skrämdes vi alltid med ryssen, som skulle komma., Nu är det gammalt. I stället skrämmas. vi nu med den metalliska kassan, som skall gå sin kos. Konsten här i verlden är att ständigt hitta på nya föremål till förlustelse eller skrämsel. En af Skånes frodigaste herregårdsegare och dertill Nordens störste gastronom (en viss skånsk Wasakommendör lärer vid en gastronomisk tvekamp ha måst medgifva det), med ett ord sagdt, friherre Jul, Schwerin väckte för någon tid sedan motion om riksbankens reorganisation. Förvåningen blef allmän, emedan ingen på huset hade ringaste aning om att friherrens styrka låg åt det finansiella. Då motionen, så vidt jag kunde finna, just icke innehöll några nya och stora ideer, så väckte det ännu högre förundran, att friherre Knut Bonde emellertid på den Schwerinska spiken tillagade en mirakulös soupe å la Financen. Friherren talar med en förvånande färdighet, och hans talang att gruppera siffror gränsar till det otroliga. Han manövrerär med millioner rår lika obesvaradt som Napoleon den store manövrerade med sina härskaror, Begge voro ej njugga med att äfventyra millioner för effektens skull. Vi ropade bravo — vi också på läktaren — så att psköldarne der uppe på väggen skallrade, och friberre Sprengtporten supplicerade att 9 Som man finner, är detta bref skrifvet innan hr