Aftonbladet – 20 december 1859, sida 2

Öfverläggning om hr Lallerstedts motion angående Sverges upptrilande i den italienska frågan. (Slut från gårdagsbladet.) Hr Björok ansåg den tid ännu icke vara förbi, då ryktet om en kongress utgjorde ett väckelseoch varningsrop till de fria folken och till frihetens vänner, enär från och med Wienerkongressen hvarje öfverenskommelse mellan furstarne ökat folkens betryck. Kongressen borde afse att förekomma eller sluta blodsutgjutelser mellan folken och att ställa öfverenskommelserna derom under makternas garanti, men de hade tillvällat sig rättigheten att stifta lagar för folkens inre styrelsesätt, och de bade åtagit sig att under alla förhållanden skydda regenten mot sitt folk. Intet förtryck hade derföre saknat försvarare bland furstarne, och kongresserna utgjorde medlen för det förtryck, hvaraf Italien lidit. Tal. kunde således icke glädja sig åt den stundande kongressen, trodde tvärtom att deraf visade sig att den gamla föreställningen om furstarnes solidaritet ännu icke försvunnit, helst eljest det skulle vara lemmadt åt Italiens folk att utan inblandning bestämma sitt öde. Det kunde dock vara tillåtet att hoppas, att den nya tiden skulle utdöma nämnde föreställning och i statsrätten införa en motsatt grundsats. Ehuru kongressens egentliga syfte vore negativt eller att förekomma våldet, kunde less åtgörande dock på nyssnämnde sätt få ett positivt värde. Att uppnå detta mål borde utgöra grunden för den instruktion det svenska ombudet erhölle. Svenska folket ville icke vidkännas någon förpligtelse att uppehålla de gamla grundsatserna, och det vore bättre att vara utestängd från deltagande i öfverenskommelserna än att åtaga sig hvad man hvarken kan eller vill hålla. I öfrigt instämde talaren med dem, son ansett, det representationens initiativ i frågan borde begagnas, och trodde, att, då uppfattningen hos konoungen och representationen vore densamma, konungen skulle finna ett kraftigt stöd i representationens uttalade mening. Hr Staaff. Jag anhåller endast att få gifva tillkänna, att jag, instämmande i hvad hrr Ekholm och Dahm yttrat, understödjer motionen. Hr Widell. Från hvarje land, som har lyckan att ega en folkrepresentation, komma säkerligen röster att höjas med uttryck af deltagande för mellersta Italiens öde. Från Sverge, frihetens hemland i Norden, kunde sådana röster icke saknas. Måtte de höjas så enhälligt som möjligt. Vi få icke sitta i vår trygga vrå och sjelfviskt tänka: det rör oss icke. Jag vågar erinra om den gamle tänkarens ord: Jag är en menniska och anser intet menskligt för likgiltigt.. Huru mycket mera bör icke en folkrepresentation så tänka då det gäller en så vigtig fråga som ett annat folks öde. Det ord, som här, som i hvarje vrå af Europa yttras af deltagande, är ett moraliskt stöd, tröstande de lidande, styrkande de vacklande, glädjande de fasta under striderna för sitt fosterlands frihet. Med min ringa röst understödjer jag motionen. Hr Wallenberg. Jag har under öfverläggningen hört stämmor, lifvade af de mest menniskovänliga tänkesätt, värdiga att höras och göra sig gällande i Englands parlament; men jag har äfven hört stämmor, förande småsinnets talan, knappt värda att afhöras i någon folkförsamling. Här är ej fråga om en underdånig adress, sådana de vanligen afgifvas af blott courtoisie, utan om ett öppet uttalande af verkliga tänkesättet hos dem vi hafva äran representera. Jag frågar då: kan någon bland eder uppgifva att majoriteten af hans kommittenter är likgiltig för Italiens öde? Jag tror det ej! Och såsom ett bland de många bevisen på lifligt deltagande under kriget, hvilket man då ansåg vara Italiens sista strid för sin frihet, tillåter jag mig anföra huruledes man samman sköt penningar till bekostande af mera direkta telegrafdepescher, för att så fort som möjligt erhålla de intressanta underrättelser man hoppades; ty frågan gälde: om ett folk, som är enigt, må sjelft bestämma öfver sitt öde — och således icke blott Italien, utan äfven oss! Skulle den åsigt få göra sig gällande, att ingen rätt finnes, såvida ej stödd på vapnen; att fåtaligare nationer, hvilka räknas till andra, tredje rangen, icke få hysa någon mening ens om sina egna inre förhållanden, utan kabinetternas bifall, då vet jag i sanning ej hvar allt detta skall sluta. Välkan ett frihetskrig föras med mer eller mindre framgång till någon tid, men jag delar ej den förblindelse, som, utan att taga hänsyn till nyare tiders härmassor och krigsmateriel, afgjordt förklarar att en fåtalig nation kan befria sig sjelf. Det är således i rätter tid frågan blifvit å bane bragt, och jag kan ej dela den talares mening, som förklarat det vara bättre om frågan aldrig blifvit väckt, lika litet som jag kan fatta att en dylik skrifvelses aflåtande skulle innebära mhisstroende mot regeringen. Tvärtom föreställer jag mig att regeringen glad skall åberopa de tänkesätt, som af representationen öppet uttalas, fast heldre som de otvifvelaktigt äro gemensamma. Det är icke genom det shemliga utskottet, hvilket qvarstår som en oegentlighet i vår riksdagsordning, regeringen kan inhemta representationensmening i en fråga af så stor vigt, utan den måste utgå från representationen sjelf. Skulle den, såsom en talare förmenat, ej hinna formuleras till skrifvelse tidigt nog, så är denna omständighet, såsem varande en blott formalitet, af ingen betydenhet. Hufvudsaken är att man högt och oförtydbart förklarar frågan gälla alla folk, hvilka grunda sin tillvaro såsom sjelfständiga nationer på aktningen för andras rätt att, utan inblandning, ordna sina inre förbållanden såsom dem bäst synes. I ett afseende beklagar jag regeringen, och det är att bristen på lämpliga diplomater torde vara nog känbar. Det fordras efter min åsigt större skicklighet hos en diplomat som skall göra sina anspråk gällande uteslutande genom klart framlagda förnuftsskäl, än hos en diplomat, som jemväl kan stödja sig på materiel makt. Men om regeringen nu råkat i ett dilemma, så torde detta gifva anledning att framdeles vara betänkt på nödvändigheten att dana skickliga diplomater. En talare har yttrat, att ståndet syntes mindre enstämmigt då fråga väcktes om adress med anledning af neutralitetsförklaringen 1853. Men frågan gälde då ett kabinettskrig, som kunde börjas och slutas när de krigförande behagade och som ej afgjorde någon för folkrätten vigtig princip. Emellan då och nu fiönes ingen jemförelse. En värd talare har med rätta yttrat att vår dynasti innebar Sverges tron till följd af svenska folkets rätt att sjelft bestämma öfver sina öden. Ja! detta är sant, men om vi gå ännu längre tillbaka i historien, så kunna vi jemväl inhemta att just denna princips erkännande hafva vi att tacka för vår sjelfständighet och vårt fådernesland. Då vi af förfädren emottagit dessa dyrbara arf, må vi tillse att ej efterkommande må kunna mot oss rikta förebråelsen att hafva varit likgiltiga, när frågan gält ett folks sjelfständighet. Jag tillstyrker bifall och anhåller om skyndsam behandling. Hr Rudling. Anseende det vara af vigt att uti en fråga, som rörer uttryckandet af representationens, af landets opinion, representanterna så allmänt som möjligt uttala sig, får jag gifva tillkänna, att jag biträder motionen. Er Cedergren. Jemte det jag af uppriktigaste hjerta och af lifligaste öfvertygelse instämmer i motionen, kan jag icke underlåta att uttrycka min glädje, utt densamma blifvit väckt inom borgareståndet, och önskar jag densamma all framgång hos de öfriga riksstånden. Hr Sondblad. Instämmande till alla delar i motio nen, får jag förklara att jag icke hade väntat att nom detta stånd någon röst skulle höja sig emot lensamma. Hr Lovön. Instämmande i motionen, ber jag att få anmärka med anledning af den förste talaang vttrande att det likväl ör must med anledning af