Aftonbladet – 17 december 1859, sida 2

Man sätter en lysande kropp halftannat tum från edra ögon; ni behagar attSbetrakta denna med fixerande blick en fyra, fem rninuter; först blir ni tokig i ögonen, derefter på ett besynnerligt sätt sömnig och, dåsig, slutligen förmår ni ej längre hålla ögonen öppna, edra ögonlock sänka sig och ni sjelf försjunker i en salig blund, omedveten från detta ögonblick af allt hvad som tilldrager sig omkring er, känslolös för plåga, för knif och eld och sax. Det är hela affären. Och tänk nu, hur många gånger ni och jag sutit tanklöst och tittat rakt in i em eldslåga! -Hade icke en viss obehaglig stickning i pupillen förr eller senare förmått oss at: afvända blicken derifrån, kunde vi ha sutit der lika så gerna de femton minuterna som de femton sekunderna i våra tankspridda funderingar, men i sådant fall — skulle vi också ofelbart för längesedan ba somnat som flugor. Hela hemligheten ligger då deri, att vi aldrig kommit att plira tillräckligt länge: på; den lysande kroppenn. Vi hafva alla, otaliga generationer, hvarje afton sväfvat, utan att ana det, i den allra största risk att somna på stolen, men det är först dr Broca, som har upptäckt denna risk. Denna ljusets icke blott bländande, utan rent bedöfvande egenskap, hvilken ny verld af oändliga gissningar och hypoteser öppnar den ej för vetenskapen! Och finnes denna egenskap blott hos ljuset i egentlig mening? Finnes den ej tillika, om än i mindre grad eller med långsammare verkan, hos allt, som briljerar,? Hafva vi då icke här förklaringen till ögats magiska makt bos djurtämjaren, hos magnetisören, ja hos den på ett visst sätt blickande förföriska qvinnan? När stearinljuset aller en silfversked, endast genom att se på er och möta er blick, förmår att bringa eri en salig sömn, hvad under — uppriktigt sagdt — om ett strålande qvinnoöga gör detta fter sålunda, att ni förlorar all besinning och Jlomnar af i en elyseisk berusning och idrömmar af en öfverjordisk poesi? Är det då ej ifven på grund af denna strålarnes magnetism den olyckliga flugan rusar med gladt mod rakt in på lampveken, och ormen mekaniskt lånar sig åt tjusarens alla fantasier? Vi hoppas att dr Velpeau snart i en ny rapport vill lemna oss ytterligare besked om allt detta och bringa frågan på ett afgörande sätt från följetongens gebit öfver på den rena vetenskaplighetens. ——