Aftonbladet – 17 december 1859, sida 2

berörda, samt ansvaret derior. Enrir från Paris. Den 10 December. Innehåll. Monarkien åter på resande fot. — Den franska hufvudstadens murar. — Hr Deschanels teori om. huru städer uppkomma, utvidga sig och spricka. — Paris om 2000 år ett nytt förstördt Karthago. — Sic transit gloria mundi! — Så försvann äfven m:r Vries. -— Ny undergörare. — Photisationentidehvarfvets stora upptäckt. — Något om stearinljus, vackra fruntimmer och tokiga flugor. Så länge hade vi den glädjent Vårt kejserliga par har endast återkommit till Paris. för att se: om den goda staden står qvar, och begifver sig derpå åter härifrån, denna gång till. Fontainebleau för att der passera julen. Det är — som jag för någon tid sedan yttrade — det är ej längre någon stadighet på monarkilerna, de ligga på jernvägarne, de byta oupphörligt om hotell, och när man i dag kommer och söker ett majestät, der jag gick ifrån samma majestät i går afton, heter det oupphörligt: Monsieur est partio. Lyckligtvis dock 2) rest längre bort än inom sitt eget land och från slott till slott. Vore det några år härefter, skulle jag kanske kunna säga inom hufvudstaden, äfven fastän det handlar om en förflyttning till Fontainebleau; ty, så:om en författare i Debats i förgår ganska judicieusement yttrade, Paris gränser skola snart icke längre — ha någon gräns, och Versailles ligger ju redan i hufvudstaden, liksom S:t Germain, liksom Boulogne--och Vincennes-skogarne, hvilka i sjelfva verket begge på hvar sitt håll: numera endast utgöra ett par större squares midt i stadens fashionablaste qvarter. M:r Emile Descharel, den ifrågavarande följetonisten i Journal des Dåbats,, gör med rätta uppmärksam på hvilken ofantlig skilnad det redan är mellan det Paris, som under namn af Lutetiz första gången förekommer i historien, nämndt af Julius Cesar 53 år före Kristi födelse, och det Paris, som nyligen blifvit officielt utvidgadt intill det på 1840-talet fullbordade befästningsbältet; detta bälte är redan i ordningen det sjunde, som betecknat hufvudstadens gränser; sex andra murar hafva vid olika föregående perioder blifvit uppförda för att omgärda denna stad, för hvarje gång flyttade längre oeh längre ut, men den ene efter den andra snart befunnen för trång och åter dömd att jemnas med jorden för att gifva ytterligare utrymme: Med den fallenhet för embonpoint, som Paris sedan långliga tider visat och hvilken endast tilltagit med åren. har jag rätt till att fråga, bur rymlig och vid skall den paletå vara, som om nya 1800 år räcker till att knäppas ihop om denna vidunderliga mage? Mim vän Deschanel synes vilja göra dettroligt, att om 1800: år skall Pa is helt enkelt hafva — spruckit. Han pekar på det gamle Karthago, Babylon, Tyrus o. 8 v., och drager från dessa sorgliga exempel den slutsats. att det är och blir alla stora städers öde, ati oupphörligt växa till en tid, men derefter gå baklänges och sluta med stor katastrof och undergång. Om tvåtusen år — frågar har melankoliskt — hvad är hela Frankrike? Möjligen sönderfallet i tusen bitar, som stat kanske utstruket ur historien, endast qvar som en lysande tradition och som. ett högst intressant föremål för antiqvariernas flitiga undersökningar! Skulle det vara möjligt? Jag tillstår att dessa Journal des Debats gulbleka hypoteser äro.i stånd till att göra äfven en annan svårmodig. Deta sköna Paris skulle om tvåtusen år endast vara en ruinbög, i hvilken någon vå Rawlinson går och petar med: forskarens lärda käpp? Detta herrliga Frankrike, Jules Janins, Napoleon III:s och hr Emile de: Girardins stolta Frankrike, skulle inom nämnda tid endast vara ett stort förbigånget, och hertigen af Modena skulle då för längesedån bafva lyckats få sin plan utförd ätt flytta Frankrikes halfva: befolkning öfver oceanen och kolonisera våra rika bygder med kroater och slaver? : Jag fitiner det vara endast en mycket klen tröst, då m:r Deschanel ett ögonblick: åtrar sig. och säger: tvåtusen år är kanske för litet; utsträck då tidpunkten hur långt nivilll men ske skäll det: Emellertid, såframt det först sker om två — millioner år, det hjelper dock något, Och — aprås nous le dåluget En storhet, som verkligen redan bar upplefvat alla tre stadierna, sn uppkomst, sin storhet och sitt fall, är: den svarta doktorn (jag ber omm ursäkt för detta betydliga språng från la belle France till m:r Vrigs). Han befinner sig ändtligen utsatt för en anklagelse på fullt allvar för att hafva tagit lifvet af er eller par patienter på ett sätt, som med ingå vetetiskapliga grunder låter sig försvara, och jag fruktar att efter detta är det store under: göraren totalt förlorad för menskligheten. Hans rika möblemang säljes i dessa dagar på auktion för att, så godtsig göra låter, betäcka de skuldår han här åsalmkat sig, trots alla de offer dårskapen har nedlagt på hans altare. Detta ällt är ett ganska ömkligt slut efter er så lysande begynnelse. För öfrigt hafva vi redan en ny undergörare i mr Vris ställe, en italiensk dr Broca. Efter hvad hittills om hans stora konst, lifvit bekänt, låter det sig dock antaga, att