Aftonbladet – 13 december 1859, sida 2

Alla reflexioner göra sig sjelfva! LITTERATUR. Lyriska dikter af E. v. Qvanten. Stockholm 1859.Vet är ingen helt och hållet ny bekantskap vi göra uti detta häfte af dikter. Vi-ha redan för flera år sedan haft tillfälle att se flera af dessa dikter uti en samling, som författären utgaf i Helsingfors åt 1851. Författaren har nu underkastat denna diktsamling -utgallring af åtskilliga dikter, som synts honom bära alltför mycket prägeln af omognad samt en missmodig och sjuklig sinaesstämningy omarbetat åtskilliga andra samt tillökt samlingen med: ett betydligt antal dikter, härrörande från en sednare tid. Då vi nu. genöniögnat der sålunda uppkomna nya samlingen, har densamrmä på oss gjort ett särdeles angenämt intryck. Detta har BKärledt sig derifrån, att utur dessa dikter en bestämd individualitet träder oss klart till mötes. Detta borde naturligtvis alltid vara fallet med hvarje lyrisk diktsamling; men det inträffar numera sällan, i det den största lelen af den nutida lyriken består af alldeles artificiel poesi, läsefrukter, hopljugna känslor eller med konstskicklighet hopsvarfvade och välklingande, men alldeles ibåliga poetiska fraser, hvarföre i densamma de respektive författarnes subjektivitet föga framträder, hvaremot många af dem tyckas likna hvarandra som två bär. Man finner i dennä diktsamling icke någon stor och väldigt imponerande, men en ädel individualitet; icke en: genom glänsande snilleblixtar förvånande, men en ärlig och sann diktare, som icke sjunger annat än hvad-han sjelf känt, tänkt; andligen genomlefvat. Skaplynnet hos hr v. Qvantens sångmö är öfvervägande elegiskt; detta samma vemodiga tycke, som man spårat hos så många i Finland-födda svenska skalder, finner. man hos hr v. Qvanten på det klaraste uttryckt och utgörande liksom grundvalen för hela hans skaldskap; men detta vemod sjunker icke ned till pjunk och gråtmildhet af lägre art; skalden bar äfven i uttrycket af sorgen och smärtan bevarat något af denna moderation, detta lugn, detta episka element; som är så egendomligt för det finska folkpöesien. Liksom en talare, som skall kunna röra sina åhörare, icke får vara så öfverväldigad af sitt ämne, att han sjelf förlorar sig i tårar och snyftningar, utan. kan låta saken, ämnet tilltala dem, så kan den lyriker, som uttömmer sig i häftigt anskri och konvulsiva utgjutelser af smärta, icke framkalla den lifliga medkänsla, som den, hvilken låter läsaren sjelf se sorgens föremål och ana dess verkningar. Genom det nyssnämnda episka elementet är dett. ex. som det enkla stycket Kom en helsning från min moder, gör ett så oemotståndligt, djupt och rörande intryck. — Men om ock författarens lyra är vekt strängad, så kan man icke kalla den qvinlig. Den får ett stålsättande element af ädel manlighet genom den anda af klar och uppriktig frisinthet, af varm entusiasm för den natiohella fribeten, som genomgår hans skaldskap. Redan uti de äldre sångerna iramträder detta flerstädes, men röjer sg alltmera klart uti de sånger, som härröra från den sednare tiden. Dessa, som till antalet utgöra 18, och af hvilka flera innehålla poetiska bilder från en af författaren för flera år sedan för hans helsas skull företagen resa till Cap och Indien, vittna i form och innebåll om utveckling och framåtskridande, och utmärka sig fördelaktigt genom poetisk realism, i detta ords Högre och bättre mening. Såsom en liten kuriositet kunna vi, i enlighet med en af författaren gjord anmärkning, påpeka den omständigheten, att det främst i denna samling införda poem, Morgonrodnadens sångo, är nära till hälften författadt af Runeberg. Detta skedde när författaren — då en sexton års yngliög — uppläste sitt lilla poem för den store skalden hvilken gillade början, men icke slutet deraf, och sjelf. skref fortsättningen från och med den fjerde strofen. Såsom prof anse vi oss böra meddela följande: stycke, emedan det tillika utgör ett prof på den ädlare uppfattning af fennomanien, som i det nationella litterära sträfvandet icke ser någon fiendtlighet eller reaktion mot svenskheten, utan ett medel att bålla lif och anda uppe, så. att alltsammans icke ohjelpligt faller ned i ryskhetens famn. Vi böra nämna, att Swomelar är den nationella