Aftonbladet – 13 december 1859, sida 2

ersonifikationen af Finland (Suomi), sväande mot den konstlade personifikationen Svea m. fl. . Suometar. (1856. Der sitter högt upp i nordanland, På insjöstrand, En mö med ädelt sinne; Den grönskande, djupa skogen blott Är hennes slott, Der bor hon så fager inne. Men nära jungfrun en jätte står. Så häftigt slår I vilda begär hans hjerta! Han siräcker sin arm kring hennes lif; Det väna vif , Då känner stor ångst och smärta. Hon fäller ej klagan, ej bön hon ber, Och ingeh ser Den ensliga kamp hon strider; Hon sjunger i sakta toners gång En gammal sång Ifrån sin barndoms tider. Då lyssnar jätten. Han fäller sin arm, I dunkel harm Hans blickar dystra brinona. Den sången han är så ren, så klar, Så underbar, Han kan ej den öfvervinna. O, fagra fånge, du jungfru god, Blott fatta mod, Befrielsen ren är nära! Låt hot, låt bön ej beveka dig, Men lyssna till mig, Bevara väl din ära! O, blicka upp öfver skogens bryn! Ur strålande skyn En riddare fram ses ila; Till kamp han jätten skall mana ut, När den är slut Du frälst i hans armar skall hvila. Det finnes ej makt, ej våld, ej hot, Som stå emot; När denne riddare strider. Han frihst kallas, och vid hans bröst Du skall få tröst För all den ångest du lider. Der sitter en jungfru i nordanland, I På insjöstrand, Sitt lif hon värnar med sången. Hon hoppas så visst att det randas en tid, Det stundar en strid, Som bojan löser för fången!