Aftonbladet – 12 december 1859, sida 2

finnes visserligen den restriktion, att frälseman derifrån är utesluten, äfvensom den, hvilken till presteståndet hörer, men ickedessmindre finnas i borgareståndet frälsemän, ofrälse embetsmän, skollärare, militärer o. s. v. För den, som har egendom på landet, inträder icke det ringaste hinder att det oaktadt vara representant i borgareståndet. Jag har velat fästa uppmärksamheten på det skärande i motsatsen mellan den alla de öfriga stånden genomgående principen, och den, som skulle göra sig gällande inom rikets fjerde ståud genom afslag på nu hvilande grundlagsändringsförslag. I bondeståndet är nemligen för närvarande icke blott dn oberättigad att välja och blifva vald, som Aör till annat stånd, utan det fordras för att utesluta honom icke mer än att han tillfälligtvis hört till annat stånd eler varit i rikets tjenst. Det har redan blifvit uppläst en berättelse af en föregående riksdags konstitutionsutsko:t, som fäste uppmärksamheten på, huru liten grund ett sådant stadgande kan ega, som bestämmer att en medborgare har förverkat sin rätt att blifva representant i ett stånd, derföre att han tjent landet. Men den andra bestämmelsen är vida mer ohållbar. Eller skulle väl, i närvaro af sådana grundsatser, som äro gällande för stånden i öfrigt, en sådan bestämmelse kunna upprätthållas som den, att eh medborgare, hvilken egt ett hus i staden och lefvat måhända overksam, blott på sina penningar, men egt politiska rättigheter, skulle förverka dessa rättigheter ifall han i stället köper sig en egendom på landet, sjelf brukar sin jord och sålunda icke blott utöfvar en vida mer ingripande verksamhet inom samhället, utan särskilt en verksamhet, som just är bondens. Hvaraf kommer väl i detta exempel det oförenliga af de grundsatser, som gälla för representationen, med dem, som i afseende på bondeståndet äro föreslagna till förändring? Tydligen kommer det deraf, att ju starkare de öfriga stånden öppna sig och ju friare tillträde de lemna för nya elementer, ju vidsträcktare omfång hvart och ett af dem intager, desto mer tryckande och inskränkande måste den bestämmelsen kännas, att i bondeståndet ingen får inträde, som tillfälligtvis förut hört till ännat stånd: Det skulle kunna sägas att detta stadgande hade någon grund så länge de öfriga stånden stodo qvari sin solerade ställning; men sedan de utträdt derur, är — jag säger det med all aktning för bondeståndets förut hysta åsigt i detta ämne — det nu inträdda förhållandet uppenbarligen så stridandemot det gamla stadgandet för bondeståndet, att detta senare icke längre kän upprätthållas. Eller är det någon rimlig grund att en politiskt berättigad medborgare, som ger egendom på landet och såsom sådan skulle i iikhet med sina grannar deltaga i val till riksdagsman, förlorar denna rätt, derföre att han köpt hus, eller en gång egt ett hus, en tomt eller en trädgård i staden? Det är icke tänkbart att i en så utvecklad samhällsordning som vår, en dylik motsägelse längden kan fortlefva. Om jag nu särskilt betraktar det förhållande, som här närmast är i fråga, nemligen inrymmandet af de jordbrukare, som icke höra till förut uppräknade ka: tegorier, ibland bondeståndets valbare ledamöter, och kastar blicken tillbaka, så finner jag öyå skäl, som tala för samma åsigt. Jag finner då, att så länge inom vårt land jordegendomens natur var fäst oskiljktigt vid sjelfva personens ståndsförhållande, kunde ingen förändring inträda i de jordegande sambhälls klassernas förhållande till hvarandra. Så länge bonden aldrig kunde förvärfva frälsejord och så länge frälsemannen frälste den skattejord han köpte, var förhållandet orörligt. Men när under Carl XI jordegendomens natur blef fix, inträdde redan möjligheten till förändring i samhällsklassernas förhållanden, och det varade icke längre än till 1723 innan bondeståndet kände ett behof att tillsluta sig för dessa elementer, emedan det stadgades att till detta stånd kunde icke höra den, som varit medlem af annat riksstånd eller beklädt embete i statens tjenst. Så länge ståndens isolerade ställning hade samma kraft och betydelse som den tiden (år 1723), kunde denna bestämmelse hafva skäl för sig, men:jag betviflar att vår tids bondestånd kan qvarstå på denna ståndpunkt. Man finner det lättast, om man -söker besvara frågan huru samfundsförhållandena utvecklat sig sedan dess, om de stått stilla, eller om verkligen en utbildning egt rum, och i hvilken riktning denna fortgått; om det skett i den riktning, att stånden mer och mer slutit sig för hvarandra och uppbygt ett starkare skrank sig emellan, eller om verkligen nya klasser uppstått, som blifvit allt mer betydande och som numera äfven besitta jord i riket. Ett kort svar, men tillräckligt, på dessa frågor lemnar en blick på de statistiska förhållandena. Representationskomitens uppgifter äro numera efter en låvg tids förlopp väl icke fullt tryggande, men de äro dock tillräckliga. De visa, att ofrälse ståndspersoner besitta icke mindre än nära 4000 mantal i riket och hade en egendom af något öfver 23 millioner banko redan då; att den årligen ökats, visar åter justitiestatsministerns berättelse öfver försåld och köpt fastighet i riket, hvaraf inhemtas att denna ofrälse klass år 1856 hade köpt jord för 13 millioner banko och förökat sin jordegendom i det hela med 1,500,000 banko, medan bondeståndet ökat sin med 2,400,000 samma mynt. Detta besvisar att det icke är enobetydlig klass, som här utvecklat sig, och man kan svårligen hålla igen en sådan utveckling; man måste lemna den utrymme, om den visat sig sund och helsosam för samhället. I hvilket förhållande står då denna klass till bondeståndet? Är den till sin natur olikartad med detta stånd i dess närvarande sammansättning? Huru är förhållandet i orterna, der dessa samhällsklasser bo tillsammans med hvarandra och i kommunala angelägenheter besluta? Hafva de icke samma intressen för kommunen och orten? Draga de icke samma bördor för sin jord i afseende på hemmansräntan, rustningen, roteringen 0. 8. v.? Jag skulle vidare vilja framställa den frågan, om jag tänker mig den nya sambhällsklassen såsom redan representerad inom bondeståndet: gifves någon inre grund, hvarföre man icke skulle anse detta nya samhällselement kunna der inträda? Bondeståndet är genom eget begifvande icke mera det gamla, inom vissa trånga råmärken inskränkta bondeståndet; det har redan hyllat den grundsatsen att närma till sig andra sambällsklasser och upptaga dem i sitt sköte; och mitt påstående är, att gränsen mellan bondeståndets gamla, af ålder utstakade område och de öfriga jordegande klasserna redan är uwplånad i och med det, att icke blott frälseutan äfven säteriegare i detta stånd blifvit inrymde. Jag frågar, hvar skulle väl denna gräns nu betecknas? Kan det vara den, som omtalas uti 1818 års konstitutionsutskotts nyss upplästa betänkande, att bonde är den, som sjelf arbetar sin jord. Skulle väl detta kännemärke numera kunna tillämpas, då innehafvare af betydliga egendomar, såsom hvar man hänner, icke allenast äro valbare, utan valde i bondeståndet? Inträffar det icke tvärtom ofta, att sådana personer, som egt en tomt, innehaft ett hus i stad, äro just de, som behöfva sjelfva deltaga i arbetet? Eller skulle det numera vara det utmärkande kännetecknet, att det är de små jordlotterna, som innehafvas af ledamöter i bondeståndet, de väljande och de valbare? Om man kastar en blick på det verkliga förållandet och de betydliga jordegendomar, som i ljd af detta stånds kraftfulla lif öfvergått i deras hand, måste äfven detta bestridas. Hvar är då den inre grunden till en åsigt, som påstår att dessa samhällselementer äro främmande för bondeståndets sammansättning? Min slutsats är den, att, om än en