Aftonbladet – 12 december 1859, sida 2

Carlota hade för öfrigt aldrig satt sin -fot inom det jonnezska huset, och det var något öfverraskande för dess egare, att hon gjorde honom detta besök, dubbelt öfverraskande, att det gjordes just nu. Emellertid hade Kan ej hjerta att visa den unga flickan ifrån sig, oaktadt han kanske skulle afvisat hvarje annan besökande. På sätt och vis kunde det till och med göra hönom godt att just i detta ögonblick hafva henne att tala med. Han gick alltså till dörren och öppnade. Carlota trädde blygsamt in. Hon sade intet. Jonnez började ej heller samtalet. En minut stod Carlota stilla innanför tröskeln. Någon djup rörelse tycktes häfva hennes barm. Jonnez betraktade henne med förvåning, men det var som om något hemligen sade honom att i detta besök var någonting mer än i ett vanligt besök endast och allenast för att hälsa på en vän. På en gång störtade Carlota häftigt fram, kastade sig för Jonnez fötter och fattade krampaktigt hans begge händer. ANDRA KAPITLET. Mitt barn! Hvad fattas er? För Guds skull, stig u stig upp. St fart PP ie barn! O, sög detta än en gång! ER Mitt stackars barn, ni är sjuk! Kom och sätt er, här i denna soffa! Låt oss talas lugnt vid! Hvad har bändt? Hvad som: har händt? Ack, du gode Gud! Ni vet det dock utan tvifvel lika väl som jag ... Migp, yttrade Jonnez med smärta, har Kändt en stor olycka, det är sannt, men er? Mig! Mig?xAnförtro mig allt och håll mig icke i denna :ovisshet, min kära flickal