Aftonbladet – 12 december 1859, sida 2

rikhaltiga sitvermalmstreck. RIKSDAGEN. Rikets Ständers gemensamma öfverläggning rörande förslaget om hemmansegares representationsrätt. Efter hr G. Cederschiöld, hvars anförande vi i lördagsbladet meddelade, lemnades ordet åt Professor Carlson: Jag vet icke hvarföre hvar och n, som reser sig för att här tala, känner ett behof stt anföra skälen, hvarföre han uppstigit, eller att likasom rättfärdiga sig. Månne det är derföre, att här cke finnes något tvång att utveckla motivet för ett -alifvande beslut, eller för det storartade i församlinsen, eller helt enkelt af ovana? Äfven jag måste nföra hvarföre jag tagit mig friheten begära ordet. Det är först och främst af det skäl, att jag i mitt tånd understödt motionen, och jag har deri funnit appmaningen att äfven yttra några ord till förmån ör sjelfva förslaget. Men jag har ännu ett a nat skäl, nemligen att jag tillhör just den samhällsklass, som var den första, hvilken blef i representationen ned en ny rättighet inrymd på grund af just den rincip, hvars tillämpning här ånyo kommer i fråga. Det må ingen förtänka mig, om jag uppträder att Vörsvara just den grundsats, i kraft af hvilken jag efinner mig på detta rum. Det är en grundsats, om framkallat en utveckling af vår konstitutionella sätt, hvilken måste möta motstånd hvarje gång den skall tillämpas. Den böjer sig då för en tid, men ndast för att återvinna ny styrka. Den synes nu iter vara på väg att taga ett steg framåt. Det är icke min afsigt att följa den föregående alaren i den omfattande öfversigt han tagit af detta imne. Mitt ändamål är endast att betrakta förslaset i sammanhang med den politiska utvecklingen af vårt närvarande samhällsskick. Det har icke sällan slifvit anfördt, att detta förslag skulle egentligen och ateslutande röra ett riksstånd och att betydelsen af letsamma också hufvudsakligen skulle vara för hanlen i och för dettå riksstånd. Jag tror likväl, att u mer man undersöker saken, desto mer finner man motsatta förhållandet ega rum. Vår representation, ofta kallad en ståndsrepresentation, bär detta namn med rätta, såvida man dermed menar, att den består af flera olika, hvar och en för sig beslutande, kuriers, men den kan ej rätteligen kallas så, om man skulle derunder förstå att hvar och en af dessa kurier är hvad man i statsrättslig betydelse vanligtvis menar med stånd. Endast de tvenne främsta af dem äro egentligen politiska korporationer, de öfriga tvenae äro representationer för kommunen: borgareståndet egde visserligen en tillblandning af verklig ståndskarakter så länge de burskapsegande borgarne voro de enda aktiva medlemmarne af kommunen; sedan sista riksdagen står detta stånd på alldeles samma botten som bondestå det, nemligen på kommunens. Dessa olika kurier hafva fordom, då de ursprungliga förhållandena egdåe sin fulla kraft, stått till den grad afskilda från hvarandra, att de mottagit olika propositioner och besvarat dem hvar för sig; frågan om bevillningen, ett hufvudsakligt föremål för ständernas sammankomster, åtogs särskilt och bestämdes af dem, hvart och ett för sig. Hvilken förändring hafva nu dessa förhållanden undergått, sedan det närvarande statsskicket infördes? Är det icke i sjelfva verket en osynlig enhet i samhällets djup, som fört dessa olika stånd närmare hvarandra, gifvit dem gemensamma grundsatser och tillika öppnat dem för hvarandra? 1809 års riksdag ryggade tillbaka för den uppgiften att på en gång omgjuta representationssättet för nationen. Frågan om denna uppgift uppsköts riksdag för riksdag; det var dess första stadium. Det andra inträdde 1818. Då fastställdes såsom grundsats att del för del inrymma nya elementer i representationen. Dessa nya elementer äro bekanta: det var först universiteternas och vetenskapsakademienz representanter inom presteståndet, derefter följde bruksegare inom borgareståndet, sedermera frälseoch säteriegare inom bondeståndet. Jag erinrar derom, att flertalet af dessa nya politiskt berättigade elementer inkommo i representationen först efter ett eller flera afslag på det derom framställda förslaget — ett tecken för denna sanning, att der en sådan förändring ifrågakommer, mötes den frän begynnelsen af motstånd. Det stånd betänker sig, som skall mottaga dylika elementer. Men det är också ett tecken, att en sådan förändring, då den bär inom sig en verklighet, ovilkorligen till slut går fram. Det 3:dje stadiet inträdde, då för andra gången försök gjordes till en total ombildning af representationen. Äfven detta möttes af ett motstånd, som icke kunde besegras. Man inträdde då i det fjerde, i hvilket den principen åter blifvit följd, att del för del förnya representationen med vida mera genomgripande resultater än förut. Hvilken inverkan hafva då dessa förändringar, tid efter annan inträdande, haft på vår närvarande statsförfattning? Bibehålla stånden numera samma isolerade ställning? Fortfara de att vara slutna för hvaråndra? Om jag öfverser stånden och deras sammansättning, finner jag först, att frälsemannen, som har börden till grund för sin representationsrätt, icke uteslutes på grund af något slags kompetens för inträde i annat stånd. Går man till: presteståndet, så är kyrkoherden valbar inom detta stånd äfven om han är frälseman; eger han någon af de qvalifikationer, som berättiga till inträde i borgareståndet, är förhållandet detsamma: likaså om han eger hemman på landet. Universitets-lärare kunna likaledes ega qvalifikationer för andra stånd, och äro derför icke disqvalificerade att inträda i presteståndet. Vetenskapsakademiens ledamöter, hvilkas representationsrätt på visst sätt är grundad på den friaste af alla grundsatser, äro dock i tvenne hänseenden underkastade en inskränkning i afseende på valbarheten. I borgareståndets valförhållande eger pe NEAREST SEE ARKEN SNES geo