Aftonbladet – 12 december 1859, sida 2

Denne son, som ni har mistat, — O du bimmelska madonna! Vet då ändtligen, signor, att — han var min och jag var hans!n Dessa få ord hade hos Jonnåz uppväckt på en gång så många olika tankar och känslor, förvåning, bestörtning, men med en anstrykning af glädje, med en anstrykning af medlidande tillika, att han behöfde en god stund för att återkomma till sig sjelf. Han höll Carlota omfamnad, men kunde ej framföra ett ord. Till slut utbrast ban, icke utan en viss ton af förebråelse: Och detta säger ni mig först nul Ack, signor! Detta ord skulle en gång sagts, — Ö utan tvifvel! Men hur skulle jag vågat det? Jag, den fattiga, obemärkta flickan, i ett ringa stånd, till er, den rike och betydande herren, om än så god och ädel som jag funnit er?... Men i denna stund, på hans döda mull, hans, som var er son och min egen, egen dyre vän, i denha stund hvarföre skulle jag ej säga er allt, då det numera är så — oförargligt! Besynnerliga flicka! Obegripliga flicka! Min dotter, som -jag icke visst att jag egt! Ty allt detta — hvilket öde eller hvilken dårskap — säger ni mig först nu. Och ännu i detta ögonblick är det i er ton något, som innefattar en orättvisa emot mig;fiinser, känner ni det icke sjelf, Carlota? Han slöt henne åter isina armar och tryckte en kyss på hennes panna. När han böjde nennes hufvud tillbaka, såg han ett par stora tilla tårar i hennes vackra ögon. Och ni har icke ens,, fortfor han, gjort en min häraf, så ofta jag ändå kommit att i mina samtal med er nämna i förbigående just nonomin : KForta, följer.)