Aftonbladet – 9 december 1859, sida 3

voro naturligtvis åtföljda af en stor och lysande stab; för öfrigt var det en blandning if alla möjliga uniformer, franska och sarlinska om hvarandra, guldbroderade generalsfrackar, oprydda bersagliereeller granadörsrockar, en och annan turco i sin turban, här — uppe under taket! — En grupp zuaver med sin glada marketenterska förtroligt mellan sig, här några vincennesjägare, här, med ett ungt franskt generalsämne på hvardera sidan om sig, en gammal gråskäggig gubbe, synbart ytterst lycklig och i sitt sinne femtio år föryngrad, pratande flitigt än till höger, än till venster, ett ord franska, två ord italienska, stande hvarannan minut blickar ner åt sidan, r att upptäcka en skymt af den franske kejsaren, der han satt i sin furstliga loge, och för hvarje gång, han sålunda fick sigte på honom, lyftande med en liflig gest ena pekfingret i vädret och halfhögt utbristande för sig sjelf eller med en åtföljande nick till de franska sidokamraterna: Vive FEmpereur!? Om denne gubbe är det en särskilt historia, hvilken vi här dock endast i förbigående beröra. Han hade i Magentaslaget frivilligt! blandat sig i de fäktande franska skarpskyttarnes leder, då en trupp drog förbi hans lilla, bondstuga; väpnad med ett gammalt tungt och stympligt muskedunder; som förmodligen i flera år legat undangömdt för alla österrikiska ögon, Gud vet I hvilken noga utstuderad lönnvrå, men som i en fart blifnit nödtorfiligen rengjordt och försedt med en präktig flinta, hade den gamle ovilkorlis gen velat följa med, för att få den äran att jemte messieurs les frangais, gifva de fört dömda austriaci ett ärligt skott på deras Can hemåt,. Han hade: också fått tillfälle att-afskjuta detta skott; det är tillvära för må gamle! Se nu på! Det skottet går för le petil Caporal! hade han entusiastiskt. utropat, och