Aftonbladet – 9 december 1859, sida 3

ganska vadlig bana. 1ly säsom ganska vädligt må ste det nemligen anses, om man efterhand skulle kom . ma derhän, att i konseljen insätta, såsom chefer föl denna speciella förvaltningsgrenen efter dep andra fackmän utan statsmannaegenskaper. Följden häraf s ulle blifva, antingen att -vi finge ett tjugomanna råd, såsom under frihetstiden, der de få ledamöter som egde verkliga statsmannainsigter, , öfverröstades af de enskilta intressenas målsmän; eller ock attkonungen komme att, såsom under, Gustaf III:s tid, en sam besluta jemte, en föredragande, en bana hvars bedröfliga slut året 1809 fick bevittna. Talaren trodde derföre skäl förefinnas att med afgörandet af denns fråga uppskjutes till nästa riksdag, då man finge sc huruvida den omreglering af embetsverken, som ta: Llaren ansåg böra föregå den här föreslagna åtgär den, hunnit blifva verkstäld. Statsrådet grefve Hamilton erhöll derefter ordet och förklarade, att som justitiestatsministern vore bin: drad att tillstädesvara, så ansågehan sig skyldig, att med några ord söka gendrifva den förre talärens an: förande. Han bad om ursäkt, om han dervid komme att gå något utom ämnet; han ville icke heller der: för skjuta skulden på någon person, men trodde att de, som hade hört den siste talarens anförande, skulle finna honom ursäktad. Hr Hjerta hade påpekat det bristfälliga uti embetsvefkens organisation och kastat skulden för detsamma på bristande organisationsförmåga hos regeringen, och han hade tillagt, att då reformer. som skett, blifvit föranledda af ständerna. Hr grefven ansåg, det man ingalunda behöfde betaga ständerna den heder, som dem rättvisligen tillkomme, och att denna icke skulle lida något deraf, att äfven regeringen finge sin tillbörliga andel. Regeringen hade till exempel föreslagit just denna minister för de allmänna arbetena; regeringen hade utän ständernas fingervisning inrättat telegrafverket, organiserat vägoch vattenbygnadsstyrelsen, o. s. v. Den föregående talaren hade yttrat, att de högre och vigtigare platserna inom konungens kansli besattes med personer utan speciella insigter i de till hvarje departement hörande ärenden. Talaren trodde dock denna förebråelse obefogad, och hvad enskilt angick t.ex. ecklesiastikdepartementets byrå för undervisningsärender, trodde han att det icke skulle vara möjligt att bestrida chefsplatsen inom densamma utan fack kunskap. Det vore för öfrigt utan tvifvel ganska fördelaktigt, om alla, som inträdde i konungenskansli, hade tagit hofrättsexamen, och talaren hoppades i detta hänseende på framtiden, men han trodde att äfven derförutan de i kansliet tjenstgörande embetsmän hade tillfälle att efterhand göra sig förtrogna med och egna närmare uppmärksamhet åt sådana ärenden, som tillhörde den förvaltningsgren, med hvilken det visade sig att de skulle komma att taga befattning. Hvad åter anginge den nu icke för första gången hörda anmärkningen, att jernvägsfrågan vid förra riksdagen blifvit, efter blott en förmiddags öfverläggning, i statsrådet afgjord, så vore hr grefven i tillfälle att ur tillförlitlig källa upplysa, att om än detta ärendes föredragning och afgörande i sjelfva statsrådet ej upptog mer än en förmiddag, så hade det dock varit föremål dessförinnan för långvariga öfverläggningar. Det vore naturligt att meddelanden oafbrutet egde rum å ena sidan mellan departementschefen och en honom underordnad embetsman, såsom chefen för statens jernvägsbygnader, oeh å den andra emellan departementschen och de öfriga statsråden, så att följaktligen både han sjelf och hans kolleger hade tillfälle att göra sig förtrogna med ärendet, och erhålla kännedom om hvad som komma skulle. Om det för öfrigt hade varit fallet att ett så vigtigt ärende som jernvägsfrågan hade måst på en förmiddag i statsrådet afgöras, så hade sådant varit bästa beviset på huru öfverhopade statsrådsledamöter äro af göromål. Men nu hade detta icke, varit förhållandet och hr grefven sade sig derför, icke behöfva använda denna bevisning. 3 Toge man åter i betraktande den framkastade åsigten angående en bättre fördelning af göromålen inom statsrådet, så ville talaren gerna medgifva att om en sådan kunde ega rum, så skulle mycket derigenom vinnas. Men justitiestatsministern vore ej så sysslolös som den förre talaren förmenat Antalet af de af honom handlagda mål hade, från den tid departementalstyrelsen infördes, stigit med 1500; han toge dessutom ej så liten del i lagstiftningsfrågorna, såväl genom granskning af inkomna förslag, som genom den ledning han utöfvade öfver arbetena inom den med dessa ärender sysselsatta byrån. De öfriga statsråden vore visserligen ej heller utan göromål, hvadan fördelningsförslaget, som kunnat ha något skäl för sig, om civilministern ensam varit af ärenden öfverhopad, väl icke gerna, såsom förhållandena nu vore, kan leda till någon förbättring. Att en förändring: af landshöfdingeembetena kunde medföra någon fördel, vore möjligt, men talaren kunde för sin del icke se hvaruti den skulle bestå. Den lemnade redogörelsen för organisationen af den fran ska ministeren för allmänna arbeten, hvilken varit ganska intressant för dem,som ej kände saken förut, bevisade likväl icke att ärendenas handläggning der blefve billigare. De af hr Hjerta uppräknade byråerna lära icke arbeta för intet, och talaren trodde att detta franska departement vore dyrare än något härvarande. Den förre talaren tycktes önska att förslaget måtte afslås, ehuru han ej sagt ut detta, bvilket väl hade varit bättre, men torde få anses som hans ensak. Talaren trodde dock för sin del att förslaget verkligen vore både nödigt och nyttigt. Skälen för denna åsigt vore utvecklade i den kungliga propositionen och uti konstitutionsutskottets besänkande. Redan statssekreterarne ansågos på sin tid öfverhopade af göromål, .och departementscheerna ansågos ock vara det redan från början, då de öfvertogo deras åligganden. Huru förhållandet nu skall vara, insåges lätt, då man toge i betraktande den progression, i hvilken ärendena vuxit. Talaren meddelade i detta hänseende en tablå, utvisande på ffran den högst betydliga tillväxten i de till hvarje rskildt departement inkomna målens antal, och han ansåg densamma ådagalägga att om ärendenas antal redan i början ansågs stort, så hade de nu vuxit till en sådan grad, att det ej längre vore möjigt för en person att så handlägga dem som önskigt vore. Man finge heller icke föreställa sig att lertalet af mål vore så lätt afgjorda, att det, oakadt deras stora antal, väl kunde medhinnas. Genom ;n redogörelse för den tid, som upptages af statsådsberedningarne och sammanträdena i konseljen san:t till mottagande af de oundgängliga uppvaktlingarne om morgnarne, ville talaren ådagalägga, utt den den enda tid,som återstode för departements;heferna att arbeta, vore aftnarne, och att dessa ofta cke vore tillräckliga, utan nätterna måste tagas till ijelp, visste tal. af egen och andras erfarenhet. Trodde lerföre att behofvet af ett nytt departement vore så tort, att till och med blott ett uppskof skulle medöra olägenheter. Att en reorganisation af embetserken vore nödvändig, medgaf talaren, nien han såge j ätt det nya departementet derföre skulle lägga hinler i vägen, tvärtom borde den lättare kunna förgi, då en förstärkning af krafter vunnits. Den öregående talaren hade trott det skola medföra nåson våda att i konseljen skulle inkomma personer ned fackkunskaper, och att detta skulle uttränga tatsmannaförmågorna. Hr grefven hyste för sin del lels icke den farhågan, att man med afseende på orättande af nya departementer för speciella förvaltingsgrenar skulle gå till en sådan öfverdrift som hr Tjerta befarat, dels ansåg han ganska nyttigt att en h annan ledamot funnes, som eger insigti speciella