Aftonbladet – 9 december 1859, sida 3

t form som räntepersedlarnes förenkling hade ej kunnat åvägabringas utan genom de allra största ansträngningar. Statsräkenskaperna fördes ännu i dag efter samma föråldrade system, fastän dess brister vore allmänt erkända. Allt detta måste anses ådagalägga, att i hela systemet låge någon vanmakt, någonting i grunden felaktigt, som fordrade en annan hjelp än inrättandet af ett nytt statsdepartement. Man hade redan länge, men förgäfves, arbetat på åvägabrin gandet af refo:mer i många af ofvan antydda bristfälliga organisationer, och detta oaktadt för dev: icke saknats departementschefer. Det vore visserligen sannt att, hvad jordbruket angår, frarhsteg blifvit gjorda, men detta hade hufvudsakligen skett sedan landtbruksakademien inrättades. Om en och annan förändring i .vissa grenar af förvaltningen kunnat åvägabringas, så hade initiativet dertill vanligen utgätt från ständerna, och om förändringarne derigenom blifvit bristfälliga, vore sådant både naturligt och förklarligt, då man ibhågkomme representationens sammansättning. Något inre, organiskt fel måste således förefinnas, och talaren ville i korthet antyda sin åsigt om de brister, som förnämligast borde undanrödjas. Till dessa räknade talaren den omstän digheten, att statsdepartementenas organisation är sådan, att den icke förutsätter någon insigt i de till departementets handläggning hörande ämnen hos dc personer, som der inträda, utan endast en viss stili stisk förmåga. De personer, som tagit hofrättsexamen och för detta ändamål studerat den administrativa rätten, finge ej inträda i konungens kansli, me dan för inträde der blott fordras en så kallad kansli j examen, hvilken icke förutsätter några sådana studier. Att en förändring härutinnan är nödvändig vore otvifvelaktigt, såvida man ej utginge från den åsigten, att den skall bättre handlägga ett ärende. hvilken icke förstår detsamma. Likaledes såge man ofta, att expeditionscheferna väljas utom departementet. Af största vigt vore det dock, att hos de veder börande, dem regeringen skall höra, förefinnas såda na insigter i förekommande frågor, att de verkligen konna tjena regeringen till vägledning. Med afseende härpå ville talaren erinra, att fråga just nu vore å bane om embetsverkens reorganisation, en re form, som, fastän den varit så länge påyrkad, ännv icke tagit något väsentligt steg framåt. Gång efter annan ha komiteer varit nedsatta och utlåtanden blifvit afgifna, men hos regeringen sjelf hade alltid visat sig samma vanmakt att kunna något åstadkomma. Palaren ville ej rikta förebråelse härför mot någon r några personer, men förhållandet ådagalade, att a ruttenheter förefunnes, som först måste bort, ionan något kunde vara att hoppas. Ett bland de främsta hindren härvid låge, enligt talarens åsigt, uti befordringsväsendet. I stället att nemligen, vid befordringar, afseende: skulle fästas derpå att de vederbörande, till hvilkas utlåtande regeringen hänskjuter ärendena, måtte ega fackkännedom, så utnämnas nu till chefsplatserna antingen utlefvade gubbar, eller betraktas dessa platser såsom reträtter för statsrådets ledamöter. Huru man under sådana omständigheter skall kunna påräkna den insigt och erfarenhet, som på dylika platser vore af nöden, vore åtminstone för talarer svårt att fatta. Han medgaf dock, att förhållandet förr varit ännu sämre, då dessa platser ofta bortgåfvos åt personer utur hofomgifningen. Man förbisåge vid ett sådant befordringssystem helt och hållet den omständigheten, att nya ideer vanligen uppstå endast hos ungs män, och att det derföre vore angeläget att de, som ådagalade skicklighet och intresse på den plats, der de blifvit ställda, ej blefve nedtryckta, utan hade någon utsigt till att komma sig upp och få trädai den närmare beröring med regeringsmakten, som. utgör vilkoret för att deras ideer skola kunna göra sig gällande. Någon sådan utsigt erbjödes dem likväl! icke så länge chefsplatserna betraktas såsom pensionsrum. Hvad särskilt anginge vägoch vattenbygnadsstyrelsen, såsom stående närmare i samband med frågan om det nya departementet, så kunde talaren icke undertrycka den åsigt, att det vore i hög grad önskvärdt om detta verk finge komplettera sig så, att tillräckliga krafter stode detsamma tillbuds för de förberedande undersökningarne, något som nu omöjligen kan vara händelsen; men hvarigenom behofvet af det nya departementet skulle i betydlig mån minskas. Så som sakerna nu vore ställda, skulle der nyc departementschefens hufvudsakliga uppgift blifva att fullgöra åligganden, som borde tillkomma vägoch vattenbygnadsstyrelsen, men af densamma icke kunna, med dess fåtaliga personal, medhinnas. TYalaren erinrade också, huruledes man, då jernvägsbygnaderna förekommo, insåg omöjligheten att åt vägoch svattenbygnadsstyrelsen öfverlemna ledningen at desamma, hvarföre man i stället lade den helt och hållet i händerna på en enda person, som sedermera fick afgöranderätten icke blott med afseende å sjelfva arbetena, utan äfven med afseende på liniernas sträckning, ända derhän, att det af honom afgifna förslag, öfver hvilket den tillsatta komitn icke ens: blifvit hörd, af regeringen godkändes i sin helhet, efter blott en förmiddags öfverläggning i konseljen. Man borde derföre förnämligast rikta sin uppmärksamhet. derpå, att bättre förse de underordnade platserna, så att förberedande arbeten kunna vara på ett tillförlitligt sätt undangjorda, innan ärendena för regeringen framläggas, ett ändamål, som ingalunda vinnes genom insättande af en ny ledamot i statsrådet, men som, en gång uppnådt, måhända torde göra en sådan ny ledamot. obehöflig. Det förtjenade äfven tagas i öfvervägande, huruvida icke ett lämpligare ordnande af göromålen inom statsrådet skulle kunna ega rum, så att till exempel en del af de ärenden, som nu betunga civilministern, öfverflyttades på justitiestatsministern, som nu har mycket litet att göra. Det förefunnes icke nåsot skäl hvarför detta sistnämnda embete hos oss skall vara mera uteslutande en dignitärspost, en statsdekoration. Många af de obetydliga mål, med hvilka regeringen nu är öfverhopad, skulle också utan olägenhet kunna afgöras af de lokala myndigheterna, hvilket dock förutsatte en indragning af landshöfdingeplatserpa och ,öfverlemnandet af en del bland dess åligganden åt kommunerra sjelfva att besörja, då landssekreteraren, om erhölle en ställning ungefär sådan som amtmänneus i Danmark, ganska väl skulle kunna han-isggu och afgöra hvad som återstode, och dessutom öfvertaga en mängd af de obetydliga mål, som nu betunga regeringen. Det vore visserligen äfventyrligt att på detta rum nämna ca så förfärlig sak som landshöfdingeplatsernas indragning, då dessa platser naturligtvis vore mycket omtyckta i deras nuvarande bebagliga skick; förnämsta skälet hvarför vi icke fått någon kommunalförfattning vore också otvifvelaktigt att söka deruti, att landshöfdingeembetena derigenom skulle ha föga att göra. Ken om på detta sätt, från civildepartementet afsöndrades de ärender, som borde öfvertagas af justiieministern, så skulle för detta departement återstå ga annat än det, som tillhör det departement i Frankrike, från hvilket man hemtat iden -om en minister för allmänna arbeten, om mångfalden af hvars åligganden talaren lemnade en föreställning genom uppcäknandet af de talrika byråer, som der sortera under nämnde minister. Jemförde man härmed förhållandena hos oss, så vore det alltför mycket begärdt att härstädes, uti ett fattigt land; de ärende, icke skulle kunna föredragas af civildepartementet, som återstode sedan en del af dess nuvarande göromål blifvit till justitiedepartementet öfverlemnade. Genom det föreslagna nya departementet synes man för öfrigt hufvudsakligen afse att i konseljen erhålla en person med tekniska insigter, men då denne dessutom skulle deltaga i bandläggningen af öfriga almänna åtgärder, så innebure ett sådant arrangement första steget på en för vårt konstitutionella statsskick, ON (ATT SE NT fa tork re LEE