Aftonbladet – 7 december 1859, sida 2

Efter allt det besvär han gjort sig att följa presten, hade han sålunda intet annat parti än att snöpligen vända om och söka komma tillbaka till sina kamrater, lika klok som han var förut. Dock hade han en utväg till. Han kunde blifva på platsen till följande morgon, för att afvakta den stund, då qvarteret skulle vakna och han ändtligen måste kunna träffa någon menniska i stånd att ge honom åtminstone något slags upplysning. Han hade natten till sitt förfogande; hans trupp var provisoriskt inqvarterad här och der i staden och hade order att möta på visst ställe först klockan 4. En zuav behöfver icke egentligen sofva. Lika gerna som man ligger i en vrå af en foderskulle, kan man dessutom ligga på en god trottoir och luta sitt hufvud mot en god marmortrappa. Han hade redan fattat sitt beslut i detta afseende och utsett åt sig just en marmortrappa snedt emot det mystiska huset, då hans öra uppsnappade ljudet liksom af en dörr, som slogs igen. Det var inne i byggningen. Han vek litet åt sidan. Straxt derpå öppnades inifrån den mindre port, genom hvilken Luigi nyss gått in. Ah, pass på! En figur i grå hatt och med en slängkappa kastad omkring sig, kom ut, låste igen porten med nyckel och tog raskt vägen tvärs öfver torget. Detta var,icke abbe Luigis kostym. Men det var Luigi. Beauvallet upptäckte det ögonblickligt på hans gång. Alltså förklädd på köpet, yttrade han för sig sjelf; detta blir allt bättre. Jag är viss på att här gäller det ett kanaljeri. Bonl Och zuaven att följa efter. Denna gång var vandringen icke lång.