Aftonbladet – 7 december 1859, sida 2

om skulle kunna ersätta omförmälta allmänna straffsa eglor, måste alltid, såsom ock erfarenheten visat,l ii ner eller mindre misslyckas, likasom dessa föreskrif-sö er, gifna för enstaka fall och underkastade olikajpå ippfattningar, tvifvelsutan skola, i jemnbredd medjihe sällande strafflags enahanda bestämmelser, som icke fö unna upphäfvas, föranleda ständiga missförstånd och i de riktigheter vid tillämpningen. tå Vid öfvervägande af så väl det anförda som hvad be inder behandlingen af de sednaste författningarne de ungående tjufnadsoch förfalskningsbrott förekom1 de nit och erfarenheten under:dessas tillämpning gifvit igt rid handen, stadgar sig den öfvertygelsen, att dylika, ander nämnda förhållanden tillvägabragta strafflagsi m stycken icke kunna, när kodifiering af de spridda de: j m arne slutligen ifrågasättes, i deras befintliga skick hM sammandragas till ett helt. För att åt dem be-jp reda egenskaperna af en god lag, tarfvas oemot-!fc sägligen en väsentligare omarbetning. Efterlång tids ibi väntan och mycken spild möda blir då enda utvägen i m att ånyo börja lagstiftningsarbetet från grunden. Det blefve tvifvelsutan i många hänseenden en stor vin-in ning, att ju förr desto hellre gripa detta verket an. Tiden härtill borde väl ock vara inne. Fördomarne emot latitudsystemet hafva hunnit att skingras. De rent affliktiva straffen äro afskaffade och benådningsrätten undanrödjer vanligen all verkan af skamstraff, som ådömas. Många hinder, som emot strafflagsreformen i dess helhet blifvit uppställda af anledningar främmande för ämnet, hafva -genom-tidens-vutjemnande af dessa anledningar undanfallit. Af ännu icke godkända hufvudgrunder för det straffiagsförslag, hvilket två gånger varit till rikets ständers antagande framlagdt, sedan det förut undergått all den granskning, som deråt kunnat här i landet beredas. äro väl endast få, som skulle kunna hos den lugne och oväldige pröfvaren väcka farhågor och framkalls tvistigheter. Med kännedom härom och under för utsättning, att lagstiftningen förfar med klokhet och icke, utan behof, kastar sig öfver detaljer, hvilka: ändamålsenliga anordnande icke lärer kunna nöjak tigt verkställas af andra än lagfarne män, med be pröfvade insigter, mångårig erfarenhet och vana, mi den mening vara tillåtlig, att för genomförandet af strafMlagsreformen i hela dess vidd icke borde möt: större motstånd, men väl mindre svårigheter än dem. som emot det nu ifrågavarande förslaget sig förete Efter dessa betraktelser, framkallade af ämnet: vigt och pligtens bud, blir det mitt åliggande at! deltaga i granskningen af det framlagda lagförsla gets särskiltheter, under antagande att detta åliggande icke binder till ansvarighet för brister och verkningar, som äro oundvikliga följder af sjelfvs lagstiftningsmetoden. I afseende å den föreslagna lagens uppställning anser jag mig böra göra följande erinran, såsom motiverande en del anmärkningar, som vid särskiltå förekomma, De särskilta slags brott,för hvilka strafi uti brottmålslagen bestämmas, utgöra, hvarje slag för sig, olika och skilda föremål för lagstiftningen. För tankeriktigt ordnande af dennas innehåll, ej mindre än för dess lättare och redigare uppfattning, er fordras således att hvartdera af dessa ämnen tillalle s na delar på. en gång behandlas och genomföres. E-ter denna regel är lagberedningens strafflagsförslag wpstäldt. Den synes ock vara i främmande lagstiftn ngar mera allmänt iakttagen. Enligt öfverskriften handlar den nu föreslagna författningen om mord, dråp och annan misshandel Deraf borde förväntas, att, förr än de gerningar. bvarmed dylik misshandel föröfvas, upptagits till bebandling i författningen, deruti blifvit meddeladt fullständiga föreskrifter angående de uti rubriker omförmälda brotten emot annans lif. Det svåraste af sistnämnda brott är mord, hvars alla kännetecker äfven igenfinnas i förgiftning, som, i uppsåt att döda fulländas. Dernäst kommer dråp, ehvad det föröfva: å oskyld eller skyld man. Vidare följer barnamorö med de flera förbrytelser, som dermed ega sammanhang. Och till straffbestämmelserna ångående upp: såtliga brott emot annans lif sluta sig närmast de stadganden, som i afseende å vållande till annans död må erfordras. Från denna välgrundade indelning, som af lagens eget innehåll otvunget anvisas, afviker förevarande förslag i flera delar, utan att dessa afvikelser synas vara af behofvet påkallade. Att, såvidt ske kan, bi behålla lagberedningens plan för uppställningen, synes mig vara desto angelägnare, som, vid förestående kodifiering af de särskilta strafflagsförfattningarne, revisionen deraf komme att betydligen underlättas., Justitierådet Södergren utlät sig: ; Jag delar den af justitierådet Iggeström delade åsigt om betänkligheten emot den nu ifrågaställda fortsättning af metoden att fragmentariskt omarbeta strafflagen. Då giltiga skäl hitintills varit gällande för denna metods användande för att bereda säkrare framgång åt bemödandet till nödig förbättring i flera vigtigare delar af strafflagen, synes mig dock, ätt någon gräns måste finnas, utöfver hvilken detta lag: förbättringssätt icke kan, utan alltför stor uppoffring af konseqvens, reda och ordning, vidare sträckas; och många af de åttatioen paragrafer, som utgöra det ou till granskning föredragna lagförslag, synas genom deras innehåll, betraktadt i sammanställning såväl med de i oförändradt skick qvarstående delarne af missgerningsbalken, som ock med de författningar, hvilka i sednare tid styckevis ändrat samma lag, utvisa att nämnde gräns redan är hunnen. Men då lagförbättringen i de ämnen, som utgöra föremål för detta förslag, är af behofvet i synnerlig mån påkallad, bör jag icke på den anförda grunden afstyrka förslaget i dess helhet. Jemväl instämmer jag i justitierådet Iggeströms anmärkning mot planen för förslagets uppställning. Dessa anmärkningir hafva vid ärendets föredragning i konungens rådkammare föranledt följande yttrande af hr justitiestatsministern: Sedan det af Kongl. Maj:t vid 1844—1845 och 1847—1848 årens riksdagar framlagda förslaget till ny strafflag blifvit af rikets ständer afslaget, har den af behofvet högligen påkallade förbättringen af vår strafflag endast steg för steg fortgått, medelst antagande af särskilta författningar, som omfatta olika delar af kriminallagstiftningen. En sålunda delvis skeende ändring af gällande lag efter ett annat system än det, hvareftey denna är uppställd, medför onekligen stora -olägenheler och svårigheter, som tillförene ofta varit framhållna och jemväl vid högsta domstolens granskning af förevarande :lagfrågor blifvit af två ledamöter anmärkta. Men att denna lagstiftningsmetod, äfven om den ej vore af omständigheterna framtvingad, icke saknar sina fördelar, bör på samma gång erkännas. I den mån lagförändringens omfång inskränkes, måste, yid ärendets behandling af representationen, hvarje enskilt representant kunna deråt lättare egna den forskning och eftertanka, som för omdömets stadgande erfordras. Ju mera begränsadt: ämnet är, desto lättare uppfattas det af allmänheten. Att de fragmentariska lagförändringarne kunna genast efter utfärdandet komma under tillämpning, må icke heller förbises, lika litet som-det förbållande, att. sedan reformen af brottmålslagen fortskridit så långt, att de vigtigare delarne blifvit ordnade och återstoden kan på en gång företagas soch afgöras samt derefter endast återstår att sammanföra de särskilta delarne och förfullständiga det hela, kunna de förändringar i det -redan beslutade, hvartill erfarenheten under tillämpningen må hafva gifvit anledning, vida ändamålsenligare åstadkommas vid omförmälde -! osar AA NE RNA OMM PR BM Am Arr HD BO LÖ ÅR RO