Aftonbladet – 7 december 1859, sida 2

Men här är den, som inte låter lura sig med ett paternoster. Stopp! Hvart försvinner han nu, min herr abbe? Nå, icke vidare! Jag är efter. Men för tusan! Ämnar ni då ej en gång komma någonstädes? Skola vi lustvandra på detta sätt till i morgon bittida? Eh bien! Så är jag med om det också! Nul — I sjelfva verket tycktes Luigi ändtligen hafva kommit någonstädes dit han ville. Det var ett litet torg. På ena sidan låg här ett temligen högt hus. Måbända ett kloster, ett seminarium; ett litet abbotstiftv, menade Beauvallet för sig sjelf. Det kunde vara någonting mindre, än detta. Emellertid öppnade abbe Luigi icke stora porten, utan en liten dörr vid sidan deraf med en medhafd nyckel och försvann derinnanför. Zuaven hade närmat sig huset och undersökte det så godt sig, göra lät i midnattens mörker och vid den svaga belysningen från en ensam lykta öfver hufvudingången. Var detta då målet för abbens vandring? Och hvad kunde här innanför dessa mörka och stumma väggar vara förberedt för ett drama i den bruna genre, för hvilken Luigi från första stund tyckts Beauvallet klippt och skuren? Omöjligt att gissa det! Han ville ha frågat någon hvad detta egeniligen var för ett hus och hvem som bodde der, men der fanns ingen dödlig att vända sig till. Han gjorde flera slag kring det lilla. torget och lyssnade i alla gathörn; intet ljud. Förtretad återvände han till huset och steg upp på en afvisare för att, om möjligt, kasta en blick in genom något fönster och tilläfventyrs upptäcka något ljus i det inre af byggningen. Intet företedde sig.