Aftonbladet – 7 december 1859, sida 2

Regerihgens förslag till förordning em mord, dråp och annan misshandling. I Vi anse oss böra inleda redogörelsen för detta vigtiga lagförslag med några vid förslagets granskning i högsta domstolen af h justitierådet Iggeström afgifna, som det oss synes särdeles begrundansvärda allmänna anmärkningar, uti hvilka jemväl hr justitierådet Södergren hufvudsakligen instämt. Hr justitierådet Iggeström yttrade: Vid föregående tillfällen, då högsta domstolen företagit granskning af åtskilliga, mera omfattande lagförslag, hafva icke saknats erinringar om de betänkliga olägenheter, som vidlåda metoden att delvis förändra den allmänna strafflagen. Lagstiftningen får sig derigenom förelagdt det olösliga problemet att förlika det oförenbara. Delar af två i hufvudgrunderna skiljaktiga straffsystem, on ens . gällande brottmålslagar må med denna benämning hedras, kunna omöjligen sammanfogas och brin gas till öfverensstämmelse. Vid hvarje nytt steg på den beträdda banan tilltaga svårigheterna och öka: oredan. Ju längre ett dylikt lagstiftningsarbete fort går, desto mer måste lagskipningen i de många fal der tillämpning af allmänna straffgrunder ifrågakom mer, blifva vacklande och osäker, till föga fromms för domarens anseende och den aktning för lag, som hos samhället för dess välbefinnande kräfves. Det ligger uppenbarligen i sakens natur, att såda na endast spridda delar af strafflagen berörande författningar, hvilka, utan öfversigt af det hela, för sär skilta syftemål och af tillfälliga anledningar tillkommit samt till deras innehåll mången gång bestämmas af de på skilda tider verkande olika personer nas egna meningar eller andra tidsomständigheter ioke någonsin kunna ega det inre sammanhang ock den noggranna öfverensstämmelse, som oundgängli gen erfordras för delarnes möjliga sammanfogande till ett helt. Härför möta dessutom följande särskilta hinder. Vid behandlingen af hvarje brott har lagstiftningen såsom lagkomiten utförligare andragit, att öfverväga om och i hvad mån försöket dertill bör bestraffas huru vållande, efter dess olika grader, må, i motsat: tilluppsåt, bedömas; huru straff för delaktighet skall bestämmas; så ock i hvilka fall, såsom nödvärn m. fl., tillämpning af straff icke får ega rum. Jemte det lagstiftningen har att besvara dessa frågor, måste den uppgifva allmänna grunder, efter hvilka domaren har att å hvarje förekommande brottslig gerning tillämpa de i lagen stadgade straff inom utsatts gränser och i öfrigt förfara vid tillämpning af straff, der flera brott sammanträffa eller återfall sker. Er stor del af sagda omständigheter inträffar vid nästan alla brott och måste: följaktligen medföra enahandy verkan i afseende -på hvart brott för sig. Att vid Hvarje sådant upprepa alla desså särskilta omständigheter och bestämma verkningarne deraf, det skulle icke allenast leda till onödig och besvärlig vidlyftighet, utan äfven försvåra ämnets behöriga utredning och tydliga framställning. Häraf har man, under kriminallagstiftningens utbildning, blifvit ledd tillinsigt om nödvändigheten att, på sätt redan lagkomitån föreslagit och uti all nyare kriminallagstiftning blifvit vedertaget, särskilja strafflagen i två afdelningar, af hvilka den ena innefattar, bland annat, allmänna bestämmelser och reglor för bedömandet af förenämnde omständigheters inflytelse vid tillämpning af straff i hvarje förekommande fall, men den andra deremot, med utmärkande af karakteren hos hvarje brott för sig, upptager de särskilta straffbestämmelserna. Denna ändamålsenliga anordning, hvaraf saknaden -i nu-gällande lag oupphörligen erfares och beklagas, kan deremot icke afses,: utan måsle gifvas till spillo, så snart lagstiftningsåtgärderna för hvarje, gång inskränkas till ett visst eller några vissa slag af brott. Och bemödandet att i de sålunda tillkomna ;särskilta författningarne: inrymma föreskrifter, eNAE SVEARNA