Aftonbladet – 7 december 1859, sida 2

ammanföring eller kodifiering än genom ändringar en redan utfärdad lagbok. Vanskligheten af förök, att under våra representativa former genomföra vå en gång en fullständig brottmålslag, byggd på relt andra grunder än den hittills gällande, är alltörväl ådagalagd, att försökets förnyande må tillrålas förr, än åtminstone de vigtigaste och mest ömåliga frågor, som till ämnet höra, blifvit särskilt ,ehandlade och afgjorda, — och af dylika frågor är let ännu mer än en, och deribland en sådan, som len om straffbarheten af affall från den rena evanseliska läran eller utspridande af deremot stridande meningar, hvilken väntar sin lösning. Då härtill kommer, att den del af brottmålslagen, som angår brott mot person, hittills icke blifvit vidrörd, har jag trott bufvudstycket deraf, eller bestraffandet af våld mot person, desto hellre böra särskildt göras till föremål för lagstiftningens uppmärksamhet, som gällande lags bristfällighet i denna del är den å rättstillståndet menligast inverkande. Det lagförlag, som till följd häraf nu i underdånighet anmäles, grundar sig på det ofvannämnda, l. rikets ständer förelagda förslaget till ny strafflag, hvilket varit utgångspunkten för de väsentligaste förändringar inom kriminal-lagstiftningens område, hvilka sedandess egt rum. Fastän egentligen endast afseende de brott, hvilkas slägtbegrepp har till utmärkande kännetecken annans förnärmande till kropp eller helsa, upptager likväl förevarande förslag sådana arter af de i strafflagsförslaget till brott mot offentlig myndighet, fridsbrott och brott mot annans frihet hänförda förbrytelser, i hvilkas begrepp förenämnde kännetecken jemväl ingår. Denna utsträckning af förslagets omfång är föranledd af sammanhanget emellan straffbestämmelserna för berörde brott. Sjelfva lagstiftningsmetoden förhindrar en strängt systematisk begränsning af ämnet, och nyssanmärkte afvikelse bör så mycket mindre tilläggas någon vigt, som den näppeligen kan medföra någon praktisk olägenhet och vid en framdeles skeende kodifiering af de spridda kriminallagarne med lätthet afhjelpas. Förslagets skiljaktighet i uppställning från strafflagsförslaget är påkallad lika mycket af ämnets beskaffenhet som angelägenhetlen att i möjligaste mån underlätta öfversigten af innehållet. Hrad det sednare angår, är det konstitutiva deraf till största delen öfverensstämmande med strafflagförslaget, hvars ordalydelse i allmänhet, efter högsta domstolens yrkande, blifvit, så vidt meningen det tillåtit, bibehållen, äfven der enligt mitt tycke ordalagen i det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget varit lyckligare valda. -Af detta hr justitiestatsministerns yttrande vill det verkligen synas som H. E. i sjelfva verket inom sig beklagar den metod, i afseende på förändring af vår brottmålslag, hvilkep blifvit en snart sagdt framtvungen följd af den fientlighet, hvarmed i början af konung Oscars regering det konservativa partiets koryfeer vid riksdagen betraktade några af de personer med mera framstående liberala åsigter, hvilka man i bufvudsaklig mån har att tacka för lagkomitåns och lagberedningens så högst förtjenstfulla —lagstiftningsarbeten. Och då man, å den konservativa sidan, så ofta framkommit med föregifvandet att de liberala endast vilja upplösas och rifva sönder,, utan att sätta något bättre i stället, så har man i förevarande fråga ett det mest otvetydiga bevis derpå, huruledes de konservativa användt alla sina bemödanden för att rifva eller rättare sagdt plocka sönder ett förträffligt lagverk, under det att den motsatta meningen städse ifrat för dess antagande sås m ett helt. Och att det förra icke helt och hållet lyckats, är hufvudsakligen ett verk af tidens och den upplysta opinionens makt, hvilken slutligen tvungit sjelfva lagberedningens motståndare att gå i dess fotspår och adoptera dess ideer, äfven sedan de splittrat det system, hvilket i brottmålslagstiftningen icke kan saknas utan att göra lagen mer eller mindre ofullkomlig, svår i tillämpningen och i flera hänseenden orättvis. Att dessa brister i viss mån vidlåda äfven det nu framlagda lagförslaget, har högsta domstolen, och företrädesvis tvenne af de ledamöter, som deltagit i granskningen deraf, hrr Iggeström och Södergren, klarligen ådagalagt i det protokoll öfver samma granskning, som bifogas den kongl. propositionen, och deri de gjorda anmärkningarne äro af den beskaffenhet, att, der de icke blifvit i den kongl. propositionen iakttagna, de synas oss förtjena lagutskottets och rikets ständers synnerliga uppmärksamhet, och fördenskull böra föranleda till förslagets omarbetning i åtskilliga delar, såvida det skall kunna af rikets ständer antagas. Önskligtvore således åtminstone, om vid fortgåendet på den partiella lagstiftningens bana justitiedepartementet hädanefter så litet som möjligt befattade sig med att lagstifta och redigera på egen hand, utan åtnöjdes att troget följa både den uppställning odh den redaktion, som återfinnes i lagberedningens förslag, för att derigenom, vid en säkert i allt fall förestående kodifiering till en hel kriminallag af de många partiella förordningarne, göra denna mindre tungsam och lättare verkställd. Vi skola härnäst lemna en kort frawställning om förslagets hufvudpunkter och de dervid af högsta domstolen gjorda anmärkningar. a