Aftonbladet – 6 december 1859, sida 2

från de flyktande österrikarnes eftertrupp; er sådan hade den oartigheten att taga den va jande fjäderbusken bort från bersaglierens hatt. En italiensk soldat (och i detta afseende var den ifrågavarande sardinske frivillige på embetets vägnar lika god italienare som någon!) har snart sagdt intet ömtåligare än sin fjäderbuske. Ttalienarne lägga, mer än någon annan nation, så till sägandes själ och pathos i sjelfva fjädrarne på sin hatt, och det är i hög grad träffande en fransk författare har sagt, att hos detta högljudda och evvivaropande folk är panachen hattens fältrop,. Också, när denna nyssnämnda stora olycka hände sig, och bersaglieren kände att det var något rasande vid hans hatt, tog han den af sig, betraktande den med ömkan först, derefter med ursinnighet, och utbröt, men omedvetet på franska, och: i den mest desperata han för situationen hade tillhands. De mer naturerna blandade sig sålunda hos honom i detta intressanta ögonblick. Beauvallets öra YPpsnapp. ade genast dessa franska ljud, och bekantska apen mellan de båda bussarne hade sålunda en passant blifvit stiftad som mellan tvenne återfunna slägtingar. Händelsen hade sedan om aftonen fört dem tillsammans på Caf Stromba i Vercelli, der de nu suto helt förtroligt midt emot hvarandra vid ett litet bord och smuttade af ett glas någorlunda drickbart vin, medan piporna oupphörligt kastade sina blå Tinglar mot det granna stuccaturtaket. Det här glaset, mon cher compatriote , dricka vi för er flicka! Icke sannt? Ni har enp, yttrade Beauvallet. Paolo Jonnez tog sitt glas, men tycktes falla i tankar, som kommo honom att glömma att äfven föra det till sina läppar. För fan, mon brave! Har ni en n flicka, så och då kom en kula, merändels en förlupen