Aftonbladet – 6 december 1859, sida 2

MUSIK. Om det icke sällan inträffar, att det ligger någon öfverdrift i de loford, :som förspörjas om en artist kort förr än han offentligen låter höra sig, så blir det desto mera tillfredsställande då någon gång motsatsen inträffar eller å konstnären till och med öfverträffar den förväntan man gjort sig om honom. Till företeelserna af det sistnämnda, mera sällsynta slaget skulle vi vilja räkna hr Oito Winges uppträdande på sin konsert i musikaliska akademiens lokal sistlidne söndags middag. Enkelhet och flärdlöshet i förening med en varm och lefvande känsla för det harmoniskt sköna hade satt sin prägel ej mindre på konstnärens föredrag än på karakteren af hans nu utförda, sinsemellan ganska olikartade kompositioner, nemligen: den i en lätt och smakfull stil, i anledning af prinsenregentens och prinsessans af Preussen jubileum komponerade Aubade för piano solo, de i strängare stil skrifna canons samt den på vackra harmoniska kombinationer rika fantasien öfver Wermlandsvisan, Domaredansen och konung Carl XII:s fältmarsch, i hvilken fantasi redan valet af themata är förtjent af ett särskilt erkännande. Dessutom spelade hr Winge en elegi af Sig. Neukomm, en konstrik sexstämmig fuga, hvartill Fredrik II gifvit themat, ur Sebastian Bachs Musikalisches Opfer samt Dusseks särdeles intressanta pianokonsert i F-dur, hvars larghetto så synnnerligen intager åhöraren genom dess osökta behag. Det var för utförandet af denne komposition på Rodes och Bailots konserter i Paris för femtio år tillbaka, som Dussek hälsades med ett så entusiastiskt bifall af både publiken och artisterna, och när vi hörde hr Winge återgifva densamma med så mycken smak och ädelhet i uttrycket, en så lätt och mjuk touche, föll oss i minnet de ord, som Dussek ibland brukade yttra vid den tid, då han hänförde sina åhörare med denna konsert: Det finnes här många artister, som spela starkare än jag, men jag spelar ändå bättre piano än de. Att det emellertid ingalunda brast hr Winge styrka, när kompositionens art tog yttringen deraf i anspråk, det visade han bäst genom den synnerliga kraft och inspiration, hvarmed han återgaf den kärnfriska, i all sin enkelhet så imposanta melodien till Corl XII:s fältmarsch: Marsch, bussar, gån på i Herrans nammn. — Den teoretiska insigt och praktiska förmåga i förening med en andlig uppfattning af musikens väsende och en ren smak, som br Winge i mångfaldigt hänseende ådagalade, göra utan tvifvel en förnyad bekantskap med hans intressanta talang af mången efterlängtad, och kunna dessutom icke annat än ytterligare stärka de vitsord br Winge redan förvärfvat såsom utmärkt lärare å sitt instrument. Utom de trenne körerna ur Cherubinis Reqviem och Mozarts spirituella Ess-dur-symfoni, hvilka nummer sednast gåfvos på mll Lagerbaums soirg, förekommo Mendelssohns vackra ouverture till Ruy Blas, en särdeles melodisk qvintett för flöjt, oboe, klarinett, waldhorn och fagott, af Reicha, samt en af hr Cronhamn komponerad kör, Sång vid konung Oscar I:s grafo, för mansoch fruntimmersröster. Denna kör, hållen i en allvarlig och högtidlig stil, utmärkte sig för storartade rhytmer och motivernas omsorgsfulla utarbetande. Såväl de vokala som instrumentala ensemblestyckena utfördes af till största delen musikalika akademiens elever på ett sätt, som fördelaktigt vittnar cm deras rätt stora framsteg endast under det sednaste året, och som tyckes utvisa att lärare och elever lifvas af ett ömsesidigt nit för den goda saken. Konserten var så talrikt besökt som utrymmet medgaf. eos 4