Aftonbladet – 2 december 1859, sida 3

vore gynnande. Forhällandet ar nemligen, att i alla andra länder, utom Sverge, är det icke känslan, satan: det politiska iniresset, som leder nationens Handlingssätt; och personer, som i det enssilda lifvet uttala de välvilligaste åsigter, fylla, bär de fatta pennan eller uppträda på sim plats såsom folkrepresentanter, endast detta folks intressen, så vidt de förmå uppfatta dem; Förhållandet var forlom äfven sådant hos oss. Om man uppnärksamt läser Gustaf I:s,Carl IX:s, Gustaf II Ado!fs, Carl X:s m. fl af våra store kovungars historia, skall man finna huru 8orgfälligt man den tiden sökte tillgodose statens rätt och bästa, äfven då, när man, olikt andra ni tioner, lät hänföra, sig af någon stor id. Derföre kunde vi den tiden ej blott värna vårt eget land, utan föröka dess styrka och häfda 1ess ånseende inför Europa. I våra dagar förstå vi ännu att göra uppoffringar för ipphöjda ideger; vi hafva behållit vår nations garbla riddertighet, raen dess klokhet och varma fosterlandssinne synas ha för oss gått förlorade. I ändamål att af hela den skandiska halfön bilda en enda och stark stat, företog vi 1813 och 1814 kostsamma och af framgång krönta fälttåg; men midt i segerloppet aftslöto vi en förening, som var den för oss sämsta möjliga och hvars innehåll man icke ens tog reda på. Och likväl skulle man kanske ännu i dag, om. icke grefve Anckarsvärd appväckt oss ur vår slummer, hafva — om omstä digheterna det medgifvit — med Dannark eller Finland afslutit en ny, lika beskatfad förening! Andra nationer följa andra principer, och det är en olycklig förblindelse om man tror. att en press, som i flera tiotal af år vidhålli samma åsigter, icke skulle uttrycka nationens änkesätt, derföre att en och annan individ af samma nation uttalar sig annorlunda. Men huru begära, att kersoner skola tilltro pressen att uttrycka opinionen, när de till och med inse representationens utlåtanden och beslut betyda intet! Det enda, som kau förklara en sådan uppfattning är, att de icke känna hvarken det ena eller ardra); men i andra frågor pligar man c:nse nödigt att taga kännedom om ämnet, och skulle sådant vara mindre angeläget i afseende på internationella förbållanden? Det är dock omöjligt att röja en på samma gång större obekantskap med sakförbållandena och Kknöjdhet om sin nations anseende, än den en talare i borgareståndet yppade, då han tillskref missbälligheterna emellan brödrafolken å ena sidan, misstänksambeten och, å andra sidan, en af statsförfattningens olikhet framkallad afund. . Efter att i 45 år hafva sett, huru svenska nationen, långt ifrån att angripa Norges sjelfståndighet, tvärtom med ett tålamod, hvilket säkerligen icke danskarne eller någon annar främmande nation skulle ha visat, fördragi förolämpningar och oförrätter; så skulle det vara endast af misstänksamhet, som norrmänpsen motsatt sig allt närmande! Detskulle di icke vara motiv nog, att norska nationalfåjärvan finner sig mera tillfredsstäld af en sön: lring, sådan som den nuvafände, samt at Norge har materiel fördel vid det närvarand: förhållandet i afseende på försvarsväsende, handelsgemenskap och unionella utgifter! — Ännu orimligare är, att missnöjet å vår sid: skulle ha sin rot-i-afund öfver Norges för fattning. För det första är denna författning på intet sätt afundsvärd, och talaref syne: cke ha rätt följt med sin tid, då han betrak tar ea konstitution, hvilken står så långt tillvaka för Danmarks, Belgiens, Hollands, Eng tands och Sardiniens m. fl, såsom enat jordens bästa,; och för det andra är det e ntlig skilnad emellan att värdera tn sak hvilken man sjelf kan förskaffa sig, och at sfuvdas dess egare. Om också många, huiudsakligen: af dem som icke närmare tag: reda på den norska författningen, önskat olenna, har säkerligen ingen derföre missun nat: norrmännen den. Om sådant varit hä felsen, skulle väl denna afund framträd !ångt förr och på en tid, då vår representa ion var än mera bristfällig än den nhu är ch den norska deremot relativt bättre. Men. såsom hvar och en med någon kännedom or örbållandena vet, är det örst den norske ;ressens och storthingets oupphörligt stegrad: inspråk, fören med deras samtidiga bemölanden att undandraga Norge emot dess-rät igheter svarande skyldigheter, som förenled svenskarne att omsider upptäga dessa frågor Föga bättre än denne talsres gissning or snledninaen till sämjan är en riddarhustalares förmenande, at norrmännens afvoghe: härrörde. af järfattningarnes olikhet. Är ä 1å icke naturligt, att nationer, som bilda sär skilta stater, skola få olika intressen och följd deraf talrika anledningar till missäm Och måste icke denna mis a antaga ks rakteren af en stadigvarande t här sam ata. nationer äro tU namnet förenade, d. vs 5 då de skulle ega föreningsband, men genon skilsmessan i allt det väsentliga, nem iger regering och representation, icke kunna känn sig förenade? Under en sådan union; som den nuvarande, skule utan tvifvel förhållandet emellan brödrafolken alltid blifva ecnahanda med det närvarande, om ock hvarje S a! deras statsförfattningar vore alldeles öfverensmmande. Blott ett merel skulle, efter ins: tanka, kunna 2 gruwm!en höfva den split och det missnöje, som alltsedan fördningens stiftelsesöndrat de båda folken, och detta vore en gemensam representation, lik Förenta Staternas uti deras kongress; -en representation. hvilken icke uteslöte förtvaron af de båda rikenas särskilta nationalförsamlingar. Men om detta vilkor för ettsstarkt och evigt Skandinavien skall ernåsy måste svenska representationen ibågkomma, att det-ej är genom smek och toma. känslowgjutelser, men genom mos och fasthet, som. stora resultater Uppnås. : Aras. s) En för öffigt ganska förtj t. ex. att de bekantalagfö storthinget med ringa majoriteter förkastade, Den ringa majoritet, som afslog eget om domars IF