Aftonbladet – 2 december 1859, sida 3

fördenskull vördsamt föreslå: , Det rikets ständer måtte besluta, att— med undantag af erkebiskopsstolen och biskopssätena i Lund och Hernösand, hvilka tills vidare torde böra bibe hållas, med afseende dels å grundlagens föreskrift och dels å behofvet af tillsyn öfver prestbildningen vid rikets båda universiteter, samt dels derföre att Hernösands stift har en vida större utsträckning äv något annat stift och ders.ädes ej heller finnes någon domprost — rikets öfriga nio biskopsembeten aemligen: Westerås, Strengnäs, Kårstads, Göteborgs Skåra, Linköpings. Wexiö, Calmar och ,Wisby, måtte. vid nuvarande innehafvares afgång indragas, och de med embetena förenade prebendepastorater med egna kyrkoherdar besättas samt öfrige löneinkomster till statsverket ingå Slutligen, med avhållan om remiss af denna min motion till ällmännabesvärsoch ekonomiutskottet. kan jag ej underlåia att fästa höglofliga utskottets synberliga uppmärksamhet på den bekymmersamma ställning, hvari en-mängd fattiga församlingar inom iket befinna sig; som med bästa vilja sakna medel för ordnandet af sina skolor, och hurusom, genon bifall till min motion, riklig tillgång kan beredas till bidrag för de mångenstädes så väl behöfliga småbarnsskolorna. Jag hoppas, att höglofliga utskotfet skall behjerta min framställning och i följd deraf finna skäligt besluta en underdånig skrifvelse till Konrl. Maj:t med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes i nåder aflåta proposition i ämnet till rikets näst sammanträdande ständer, och dervid jemaäl föreslå ide lagförändringar, som i och för den nu föreslagna indragningen kunna erfordras. (Insändt.) Den poetico-politiska skelan). Hvilken dårskap af våra förfäder, då de utgöto sitt blod för fäderneslandet, då de, få att främja dess väl, i rådkammaren eller vid kongressernas runda bord ansträngde hjernans alla fibrer! Hvarföre sökte de åt Sverge förärfva dyrbara provinser och att försvara dem. som förut tillhörde detta land? Kunde man då icke fatta maklighetens behag, icke insc olyckors af att vinna utvidjade hjelpkäl!or. icke känna tillfredsställelsen deraf att det land. som tillhört oss, efter skilsmessan eller i annans händer kunde hafva vunnit en högre tillväxt i krafter — eller åtminstone sjelfortroende — än vårt eget land! Lyckligtvis har man i våra dagar återkommit från dessa förvillelser. Under loppet a! flera årtionden ha vi betraktat förhållandena till andra stater, och särskildt till det land. hvars förening med oss vi så dyrt förvärfvat, som om de icke vore oss vidkommande; och inom folkförsamlingen hafva framstått värdiga representanter af det fördomsfria slägte, som nu trampar den svenska jorden — män, hvil förstå att frigöra sig från nationalandans o diga inflytelse och såsom första regeln (ör bebåndlingen af internationella förhållander öppet angifva den sats, att man icke derv bör vara svensk! — Ja, det är oss icke,ens tillåtet att kasta en tanke på Norges eller Skandinaviens sanna väl och fordringarne af dessas sjelfbestånd. Ovilligt svara oss vå poetiske statsmän: Man vill undanrödja 2! anledningar till missämja mellan de båda folken; men ett sådant syfte kan lätt leda tl! vådliga förvecklingar. Hvem som vinner cs fröjdas dervid, icke är det friheten; hven som förlorar och gråter dervid icke är det despotismen., — Således: böttre att låta missnöjet och stridigheterna utveckla sig till öppen fejd, än att söka undanrödja anledninga:nc dertill, då detta kan leda till ledsamhetc och på det icke ett främmande folks frihc möjligen må lida någon, om äfven af dc eget intresse påkallad, inskränkning, eller: on despot må glädja sig öfver den skilj:kghet i åsigter, som tilläfventyrs -meHan och nämnde folk kan uppstå, så böra vi för alltid underkasta oss allt hvad ett sådant f.li kan emöt oss vilja företaga och lemna det unionella försvarsväsendet så oordnadt, att be mälde despot kan bemäktiga sg både vär land och grannriket, med bådas vår frihet inberäknad! — Hvilket djup i tanken! Hvil ken känsla för fosterlandet! Och: denna känsla synes delad af flera. P riddarhuset yttrade friberre Sprengtporten. at ban såsom svensk icke kunde underlåta za skatta Norges nstionalitet lika högt som gen — en besynnerlig ordställning, att i tala om tanken, då man såsom svensk väl berd: ätta sin egen nationalitet högre än en frim nande. För öfrigt kan enhvar respektera ct annat folks egendomlighet; men den, som c värderar sitt eget land och sin egen na iitet högre än andras, torde hafva nog lj ma känslor för det egna landet. Frib:S. tes likasom br Blanche och v. Qvanten I i den-lyckliga föreställning, att denendr hvilken de med rätta anse så önskvärd, Väd finnes och alljemnt kommer att tillväxa, lo man låter det nuvarande förhållandet fo:tgi Det är tiden och den ömsesidiga aktning tillgifvenhet (på sätt vi under den nu fö flutha perioden erfarit!), som skall åstadkomma närmandet emellan de båda folken! Me det :skulle vara af intresse att få tvenne f 30r af dessa talare besvarade: den ena,hi anledningar man har att af tiden allena få vänta ordnandet af deunionella förhållander tvärtom motståndet mot detta ordn: tilltågit, genom den af unionen. mer och me: utvecklade söndringen i de båda folkens ir tressen (för 30 år sedan kunde en mellanril dag åstadkommos; för 2:ne år! sedan för des en ny, mindre genomgripande; vid norska Stortbinget kunde tvenne lagförsla unionel natur åtminstone föreläggas saro ting; i år kunde icke ens framställning deror ske). Den andra frågan vore denna: Aro ä fordringar, som å svenska sidan blifvit from ställda, om reciprocitet i handelsförbindelserna. om transitorätt, om bestämda och reciproka stadganden i afseende..på unionsförsvaret öch de igemensamma utgifterna Oo. s. v., af de ringa vigt, att vi med likgiltighet kunna lä händerna i kors! Ins. villicke ens uppka den! fråga, om en sådan likgiltighet vore vär) Vi ha ej velat vägra införandet af ofvanstående af uppriktig fosterlandskänsla dikterade uppsats. Vi måste likväl göra den anmärkning, att författaren gjort sig skyldig till missförstånd i fråga öm ätskilliga personers yttranden, hvilka på riksdagen uttalat sig i afseende på den Anckarsvärdska motionen och på samma ång d gllat dess syfte, : I