Aftonbladet – 2 december 1859, sida 3

Om indragning af de flesta biskopsembeters. (Motion af. Påvl ändersson från Jemtland.) Vid flera af nästföregående riksdagar hafva i: detta hedervärda stånd röster låtit höra sig, som yrkat indragning af biskopsembetena. Motione huru af allmänna meningen i landet gillade, hafva doc! itintills icke inom-representatiopen vunnit det gebör och den framgång, som de förtjenat. Min öfvertygels: är emellertid, att denna fråga hörer till deras antal, son hvarked få eller kunna falla; helst med denna frågas bringande till ett önskvärdt slut ett vigtigt oci betydelsefullt steg är taget till kyrkans reform: tio och förnyelse i en sannt kristlig anda. Det denna anledhing jag nu går att ånyo väcka mc i detta ämne, bysande den förhoppning, att fråga skall vid denna riksdag möta vida mindre motsiönd än vid de föregående riksmötena. Uti det betänkande n:r 52, som allmänna besvärs och ekonomiutskottet vid sistförflutne riksdag sfakt med anledning af väckt motion i denna sak, före kommer åtskilligt, som jag anser mig böra upptags och genmäla, fö ådagalägga haltiösheten of d skäl, som utskottet anför för dess afstyrkande ti! bifall åt motionen. För att bevisa, att biskopsembetena icke, i eulighet med motion påstående, skulle vara af kutolskt ursprung, erinrar utskottet ,att dylika befatt vingar redan försfunnits i kristna kyrkans äldsta ti der och då innehsfts af Apostlarnes omedelbara lär jungar., — Det kan visserligen ej förnekas, at: beoämningen Episecpus — biskop — förekommer i der äldsta kyrkan; men att den tidens biskopar vorc, så som våra, höga herrar och embetsmän si samkä på grund af kuvogliga fullmakter; utrustade med kräklor tch kåpor; försedda med stora löneinko sämt omgärdade meå uteslutande privilegier — det tror jag mig på goda grutider kunna bestrida; Lingi ifrån att vara församlingens berrar, voro den tidens biskopar i-ordets vackraste bemärkelse dess tjenare ssätte kjorden till: eftersyn icke för neslig vinniDg: utan af tjenstfärdigt hjertas. Det fanns då hvarken biskopsgårdar, -tiondelängder eller prebendepastorater, än mindre någon sjelfskrifvenhet till riksdags: mannakallet — allt utmärkande kännetecken på vår tids biskopar; och om man wi veta hvad i den kristna kyrkans äldsta tider fordrades af en biskop: behöfver iman endast.slå upp sin katekes och i Hustaflan onder rubriken n:r 3 för lärare i församlingen läsa apostelen Pauli föreskrifter i detta afseende. Huru mången biskop i våra dagar finnes det väl, som stälier sig dessa .apostelens stränga föreskrifter. till efterrättelse, och likväl vågar man åberopa sig på den äldsta kyrkans ådktoritet, för bibehållande ät nutidens: biskopsembeten. Nej, det. var just med den aldsta kyrkans förfall och den katolskas uppkomst och tillväxt som det moderna biskopsembetet uppstod. Biskoparne, med den i Rom under namn af påfve i spetsen, i stället för att arbeta för Kristi. rikes fortkomst och utbredande, blefvo under hela medeltiden de mest.verksamme: kämparne för mörker. och vill farelser och, enligt historiens ojäfviga. vittnesbörd, sträfvade de framför allt efter Verlåslig imakt och välde, ära och rikedotbar — jä mer än ön gång gingo de så långt :i djerfbet, att de ryckte spira och krona från Herrans smorda. Hvilken skulle vilja bestrida, att ju våra dagars biskopar, trots Gustat Wasas vackra bomödande att med den protestantiska lärans införande i: vårt kära fädernesland jemväl framkalla. ett mindre herrsklystet och verldsligt: men mera kristligt sinnadt presterskap — i sjelfva verket räkna sina anor från katolicismen samt, jemförda med den äldsta kyrkans biskopar ena sidan och den katolska kyrkans å den andra, förete en omisskännelig likhet med den sistoämnda kyrkans prelater. sUttrycket att biskopsembetena, sådana de ännu i-denna dag äro hos oss inrättade, äro: af katolskt ursprung, torde derföre rätt väl kunna försvaras och än en gång framdragas som ett hufvudsakligt skäl för sas afskaffande.. — . Om det nu vidare är en allmänt giltig sanning, att det icke är embetet, som ger innehafvaren in