Aftonbladet – 2 december 1859, sida 3

) åtskilliga hänseenden,3 bär omisskänneliga spår af ett sådant förhållande. För den egentlige vetenskapsmannen gäller detta, såsom nyss är antydt, i ännu högre grad. Har en sådan icke lyckats intaga plats i en akademisk kateder, eller erhållit anställning vid elemenTtarläroverken, — tjenster, hvilka hvar för sig lupptaga sin tid och sin man — så blifver Thans verksamhet i de flesta fall antingen qväfd i brodden och sålunda förlorad för menskligheten, eller ock, om den i trots af alla dessa dhinder mognar och bär frukter för andra, utan sådana för honom sjelf. Jorden, bergsbruket och andra loffigaindustrier föda sin man; staten ger bröd åt sina tjenare, kyrkan åt sina målsmän; det är blott vetenskapen, såsom sådan, hvilken icke synes hafva något att gifva sina idkare. Samhället har likväl äfven emot dessa vissa skyldigheter, dem det i sitt eget intresse icke får förbise. Det eger i främsta rummet att genom en ändamål enlig. organisation af läroverken draga försorg om att de ofta löftesrika krafter, som kunna slumra inom ungdomen, må väckas till lif och vinna en ohämmad utveckling. Det bör vidare tillse, att dessa krafter, så snart de en gång väl hunnit visa sig i lofvande sträfvanden eller fulländade verk, icke måtte af brist på lämplig uppmuntran i förtid domna eller förslappas. Det bör slutligen anses för en dyrbar pligt, att åt en redan långvarig, i vetenskapens tjenst tillryggalagd, ädel verksamhet egna sin erkänsamma, om ock sena hyllning. Det är af det här sednast antydda åliggandet, förutan hvars sorgfälliga iakttagande de båda förutnämnda samhällspligterna sakna sin skönaste fulländning, som jag ber attfå göra en tillämpning på föremålet för denra motion. En man, som, redan i början af vårt nuvarande samhällsskick utmärkt genom en aktningsvärd litterär och publicistisk verksamhet, sedermera genom flera värderika tekniska skrifter gagnat. fäderneslandet och spridt ljus öfver detta rika, men hos oss ännu så föga uppodlade fält, synes redan härigenom jört sig förtjent af erkännande och uppmuntran från statens sida. Men då nu bärtill kommer, att samme man, efter forskningar och ansträngningar ,i tjugo år fortsaito, tillkämpat sig en af det stilla tänkandets vackraste segrar, och inför det förvånade Europa framlagt frukterna deraf i en storartad uppfinding, som spridt en ny glans öfver det svenska namnet, så vågar jag påstå, att fäderneslandet måste gifva ett uttryck af sin rättvisa stolthet öfver en sådan man. Hans namn behöfver jag här knapptnämna; det har uttalats på denna stora nationernas fest, der arbetet firade sina, af inga tårar fläckade triumfer, och från hvilken arbetets fria söner, liksom industriens och vetenskapens alla vänner och beskyddare, till sina, öfver jordens hela yta spridda boningar hemförde, bland så många andra vördnadsbjudande och upplyftande minnen, äfven den oförgängliga hågkomsten af Georg Scheutz. Monarker ha redan hedrat räknemaskinens snillrike uppfinnare och på samma gång sig sjelfva, då de på hans bröst fästat sina äretecken; Rysslands kejsare har häruti följt det af Sverges konung gifna exempel. Skulie då svenska nationeningenting ha att gifva? Skulle icke dess representanter åt den sjuttiofyraårige, högt förtjen e mannen vilja bereda en utmärkelse, tillika innefattande en lättnad för hans återstående dagar? — Vid en förfluten riksdag erbjöds visserligen åt honom ett belopp i egenskap af ersättning för de utgifter och kostnader hans ryktbara uppfinning åsamkat honom. Jag befarar dock, att denna ersättning icke på långt när betäckte bvad den afsåg att godtgöra. Den välviljande afsigten förtjenar likväl alltid sitt erkännande. Men kunna vi med skäl stanna härvid? Hvem gäldar tänkarens vakor, själsansträngningar uch mödor? Vi kunna det icke till fullo; men vår pligt är, att vinnlägga oss derom i den mån det står oss öppet Sverge är visserligen ett fattigt land; men det saknar dotckej medel att belöna dem bland sina veteran: r, so i utmärkt sig, vare sig på ärans eller vetenskapens fält. Sverge har på sednare tider, afsigt af industriens främjande, åsamkat sio skulder; det skall, som vi böra hoppas; ärlig! och punktligt betala dessa. Det har äfven skulder af eri moralisk art, hedersskulderi sann och ädel mening; det är en sådan, hvarom här nuv är fråga; det är infriandet af densamma, fom utgör ämnet för denna motion, då jag nu vördsammast föreslår tilldelandet af en årlig pension af 1200 rdf init, att från och nice nästkommande, års början utgå åt förre avd tören Georg Scheutz. Om indragning af de flesta biskopsembeters. (Motion af Påvl ändersson från Jemtland.)