Aftonbladet – 29 november 1859, sida 3

Den sköna naturen Efterhärmas af bildhuggaren, Hvilken under detta sitt arbete Hämtar ära just af de svårigheter, Hvilka han öfvervinner, Likaså är det i upphöjdt rikt och ädelt språk Som skalden återger samma natur, Och de gensträfviga ordena böjer han Under den stränga versens mått, Hvaraf uppkommer den gripande musiken I sånggudinnornas herrskar-språk, Och den förtrollande hemliga ljufheten, Som uppfyller med välbehag de dödliga, Vid åhörandet af dess himmelska återljud! Att detta kan kallas meter, må förvåna en nordbo ). Obestridligen har dock hvart folk rättighet att. skrifva sin vers så som det för godt finner. Och detta gäller utan tvifvel ej blott om den spanska, utan äfven om den svenska skaldekonstens former. Om det är syd-europåns rättighet ått lemna sin poesi en stundom nästan anarkisk frihet i versform, så är det utan tvifvel äfven vår rättighet att belasta vår sång med flerdubbla kedjor. -Frås gan är blott:-om vår stränghet är liktydig med klokhet? En viss grad af form-gymnastik. är utan tvifvel nyttig för språkkonstnären; men månne det kan vara skäl att foråra den från alla vanliga lagar afvikande, onaturliga vighet, som. kan tillhöra -endast akrobaten? Är det ej nog om skalden bär en kämpes rustning med en Kämpes obesvärade lätthet? Är det nödigt,att han är en lindan: ) Jag åtminstone skulle vilja kalla en sådan form rytmisk prosa, den må nu sedan såsom här vara till största delen rimmad eller, såsom detispansk poesi. lika ofta är, orimmad. Jag har dockhärmed ingalunda för afsigt att utdöma denna form. I vissa fall anser jag den tvertom utomordentligt passande, och har också af denna tro föranlåtits att sjelf ett par gånger använda densamma,