Aftonbladet – 29 november 1859, sida 3

nor, ensidiga åsigter eller af brist på egen författareförmåga och deraf bristande litterärt omdöme — göra skefva och oriktiga slutsatser, genom hvilka likväl såväl teaterstyckets författare och skådespelaren som den teaterbesökande publiken kunna se sin rätt förnärmad., Beträffande slutligen behofvet och nyttan af teatercensureny så förmår jag icke inse någotdera. Väl har jag hört. åberopas, att vården om sedligheten?skulle erfordra en förutgående granskning af en teaterpjes, för att tillse, -huruvida icke -sedlighetsoch anständighetskänslan -derigenom sårades. Men af enahanda skäl skulle ju en censur vara nödig äfven för att förekomma utgifvandet af osedliga tryckta skrifter, hvilka säkert äro lika vådliga för sedligheten som teaterpjeser. Att afgöra huruvida ett teaterstycke må vara för sedligheten vådligt eller nyttigt, äri öfrigt en ganska svår sak. Det skullet. ex. i detta hänseende vara intressant att se, huru konungens befallningshäfvande eller herrar borgmästare skulle vilja . censurera. verldssnillet Shakespeares dramer eller -Holbergs komedier. Utan tvifvel förekommier der åtskilligt, som låter litet ganständigt; men ännu lärer ingen våga påstå, att sedligheten lider genom att inför allmänheten framställa dessa snilleverk. Deremot har man, ej mindre å enskiltta teatrar, trots censuren, än å sjelfva den kungliga, sett teaterstycken, utstyrda i lysande drägter, men gom icke desto mindre gömma ett sedligt gift. Min tro är således, att, äfven hvad sedligheten beträffar, den åskådande publiken och den offentliga kritiken alltid äro de tillförlitligaste censorer. Emellertid vill jag icke motsätta mig att med teaterpjeser må förhållas likasom med tryckta skrifter, eller att, om de anses böra blifva föremål för åtal, de må kunna af allmän åklagare beläggas med qvarstad, och således deras uppförande inställas, intill dess vederbörlig domstol åtalet afgjort. Ett sådant korrektiv blefve på samma gång verksammare och mindre förhatligt än den godtyckliga censuren, hvilken någon gång kan förbise det verkligen brottsliga eller sedeslösa uti en teaterpjes, då den deremot användes för att utesluta t. ex. ett oskyldigt skämt eller en qvick satir, som icke innebär något efter lag brottsligt. Åtminstone visar erfarenheten, under det fjerdedels sekel teatercensuren här i landet varit införd, att den cke blifvit använd för annat ändamål än just let sistnämnda, och att den föregifnaömheen om det sedliga dervid utöfvat föga eller ntetinflytande. Fördenskull, och då teatercensufen både ir lagstridig och hitintills visat sig vara hvarsen behöflig eller nyttig för den dramatiska itteraturen, för hvilken den deremot ganska ätt kan blifva högst skadlig och förtryckanle, anser jag mig härutinnan ega fullt giltiga käl för den af mig här ofvan, gjorda motionen. BSR