Aftonbladet – 28 november 1859, sida 3

ed len ita ga utt mt dermed stoppa tills vidare. Man finge då tid 3 erfara huru företaget komme att slå sig ut. Att; föra vägen genom Småland till Nässjö, kunde h icke gilla. Deraf skulle följa attden sedan skul fortsättas genom Östergötland. Han föredrog de före den vestra riktningen af Smålandsbanan. Sj hade han visserligen icke lokalkännedom, men h: hade hört af andra, att Lagadalen har en börd jord, som lemnar tillfällen till odlingar. . Der finn ock de stora köpingarne Wernamo och Ljungby, 50 idka en betydlig rörelse. För öfrigt har ju de trakten en mängd vattenfall, som kunna begagns af en stigande industri. Man borde vid bestämma det af jernvägsriktningarne icke så mycket unde söka hvad som redan i en trakt vore gjordt, so! icke fastmer hvad som der kunde göras. Till sh ville han, att man icke skulle fatta sådana beslu att man beredde sig att fortgå på en skuldsättning: bana, hvars slut man icke känner. Vice talman Pe Eriksson, Anders Gudmundsson och flera andra ir stämde. Lundabl trodde, att staten skulle mest förtjena Pp att nu fullborda banan emellan Falköping och Jör köping. Såsom det nu är föreslaget skulle den sö dra banan icke få någon ändpunkt ännu på en lån tid. Emellertid ville han icke framställa något be stämdt yrkande om Falköping-Jönköpingsbanans före tagande under denna statsregleringsperiod. Fan vill blott på densamma fästa uppmärksamheten, Då år gen sagt så mycket som tack åt de beskedliga små ländningarne, som erbjudit sig att lemna marken fö intet, så gaf det honom anledning att fråga om så dant vore i kalkylen upptaget, eller om denna inne fattade äfven expropriationskostnaderna? Talmannen upplyste, att äfven dessa kostnade; ingingo i det uppgjorda kostnadsförslaget. Lundabl hoppades efter denna upplysning, ati detta kostnadsförslag borde kunna betydligt nedsät tas, helst om, såsoni småländningarne uppgifvit, jor. den vore så synnerligt god, då det säkert icke skulle gå till småsummor att taga 20, ja ända till 40 al nars breda stycken midt utur sädesgärdena. Per Persson från Wermland uttalade sig för fullbordandet af de redan påbörjade vägarne, likväl med inhemska medel, och förenade sig med Rosenberg. Johannes Åndersson från Elfsborgs län förordade i ett skriftligt anförande den kongl. propositionen och yrkade på minskning i anslagen till andra onödiga ändamål. C. A. Larsson kunde icke förundra sig öfver, att den, som redan fått jernväg, predikar sparsamhet, liksom de orter, som icke kunna få sådana. Talaren ville emellertid icke spara så, att staten förlorar inkomsterna på redan utlagda penningar. Det tyckes som om de, hvilka förorda vägen till Jönköping genom Lagaådalen, ansåge att dermed skulle allt vidare byggande af statsbanor inställas, I så fall skulle, sedan de vestra orterna fått sina behof upp: fyllda, de östra blifva lottlösa. Sådant kunde talaren icke gilla. Komiten har såsom ojäfvig föreslagit södra vägen till Nässjö, och denna riktning ansåg talaren vara den lämpligaste. Vidare ingick talaren i försvar för öfverste Ericson och trodde, att om vi haft en klen byggmästare, såsom vid riksmuseum, så skulle man hafva anledning till helt andra omdömen. Angående den finansiella frågan trodde talaren, att bygnaderna kunde utföras hufvudsakligen genom besparingar på statsutgifterna. Af bränvinsbeskattningen borde man kunna påräkna åtminstone 5 millioner. Genom indragning af exercisen med beväringens andra klass kunde man både bespara en million och derjemte landets arbetskrafter. Äfven på andra poster kunde man åstadkomma besparingar, och dessa besparingar kunde måhända uppgå till 5 millioner. Om man då kunde lyckas upplåna inom landet 5 millioner samt påräknade 6 millioner i bankovinst, så skulle icke mycket återstå för att med inhemska medel utföra arbetet. Särskilt tog talaren parti för privatbankerna och emot banan norr om Mälaren. Cederskog och några andra instämde. Svensön från Kalmar ville blott yttra några ord såsom uttryck af meningen i hars ort. Han upj trädde för förslaget och påminde om behofvet af vägen från stambanan till Oscarshamn. För öfrigt ville han att medlen skulle anskaffas genom besparingar på statsutgifterna. Lars Ersson från Södermanland gillade i all mänhet förslaget; men framhöll såsom nödvändigt. med afseende på de blifvande inkomsterna, att vä gen från Katrineholm till Norrköping måtte vara bland de första som utfördes, eniedan den skulle sätta den rikaste viktualieproducerande orten i samband med hufvudstaden och bergslagstrakterna och sålunda mycket befordra en liflig rörelse och ett väl behöfligt utbyte af olika orters produkter. Johannes Andersson från Skaraborgs län gillade det kongl. förslaget om sarbetenas utförande; men ville fästa sig vid den finansiella sidan af saken. Han hade i detta syftemål beslutat väcka en motion, hvari han framhöll att riket redan vore försänkt i 89 millioner utländsk skuld, utom hvad köpmansförbindelserna kunna utgöra. Ett sådant resultat efter 50 års fred fann han högst nedslående och motsatte sig derföre den utländska upplåningen. Medel till jernvägarne borde kunna åstadkommas genom besparingar på statsutgifterna och derföre motionerade han att jernvägarne måtte byggas för hbränvinsbevillningen, de medel, som eljest skulle utgå tilbandra årets beväringsexercis, Stockholms befästande, de vid senaste riksdag beviljade löneförhöjningar och andra besparingar, som kunde göras. Falk, Anders Jonsson och Herman Öbom med flera instämde. Johan Pettersson från Kronobergs län önskade all möjlig framgång åt den kongl. propositionen och förbehöll sig rättighet att få framdeles inkomma med upplysningar, Jöns Porsson från Blekinge förordade förslaget och ville att bränvinsskatten skulle användas till arbetena, helst han ansåg attvi borde söka reda oss med egna tillgångar, då vi eljest icke kunna veta hvarthän det bär af. Vi kunna med dessa medel komma till samma mål, ehuru något långsammare. I Nils Olssons motion ville han instämma, likväl med den modifikation, att en femtedel af utskänkningsafgiften förbehölles kommunerna, Sven Haraldsson och några andra instämde. Erik Ersson fann det något osäkert, om den södra vägen blifvit föreslagen i rätta riktningen, då meningarne derom tycktes vara mycket delade och från båda sidorna talande skäl blifvit anförda. Staten borde derföre låta sin bana stanna vid Finjasjön och inbjuda de orter, hvilka hafva så stora resursser som nu är uppgifvet, att sjelfva utföra arbetet emot räntegaranti eller låneunderstöd. Deremot borde sta:en använda de medel, som finnas, att bringa vestra stambanan till fullbordan. Man borde för öfrigt synnerligen sa till, att de penningar, som på saken nedäggas gifva någon afkastning. -Många instämde. Per Nlisson i Espö fann Hultmans anförande nycket parlamentariskt och sakkunnigt, men kunde cke fritaga det från åtskilliga misstag. Den bördisa Lagaådalen sträckte sig icke ända ned till Skåne. för öfrigt fann ban det glädjande, att Småland vore nycket rikt och egde mycken spanmål, stora skogar ch jernbruk samt många sjöar. I allmänhet uttaade han sig för det kongl. förslaget; men ville att len delen af propositionen, som angick bankovinsten, kulle behandlas af bankoutskottet. Lagergren var af lika tanka med Erik Ersson, ruktade utländsk skuldsättning och ville att i första and skulle bränvinsbevillningen användas till jernägsbygnaderna. Olaus Eriksson ansåg att komiten föreslagit väarne der de äro nyttigast för fäderneslandet samt itsordade för öfrigt att statsrevisorerna funnit jernägsräkenskaperna i bästa skick. Vice talmannen Ola Svensson yttrade, att som han lhörde södra delen af Skåne. der iernvägen redan att 5SÖöjsk Nr — AA RR FRK MOR uwnK 4) for. Ho