Aftonbladet – 28 november 1859, sida 3

linien skulle förena Jönköping och hela -:Småland me de vestra orterna, och det vore icke ovigtigt om de vestra banan ett eller två år förr kunde få upphemt den rörelse, som kommer öfver Jönköping. — I fråg om den finansiella sidan af saken önskade han at statsanslagen till andra ändamål blefve så sparsam anlitade, att icke så mycket behöfde lånas. ståndet var förut väckt motion (af Nils Olsson) at hela bränvinsskatten skulle användas till jernvägs byggnaderna, och talaren trodde det icke vara omöj ligt sålunda få dem färdiga utan öfverdrifven utländsl skuldsättning. Flere instämde. Nils Olsson från Skåne önskade lycka och fram gäng åt jernvägsbyggnaderna, och kunde icke undri på att något hvar ville hafva jervägarne till d trakter, i hvilka de bo. Så hade det äfven varit Skåne. Hans ledande åsigt var att de borde lägga: der d2 kosta minst ock gifva största inkomsten. ; fråga om den finansiella sidan af saken hade har väckt en motion, som han nu anhöll måtte uppläsas och sem var af följande lydelse : ; Det kongl. förslaget, att till fortsättning af jernvägsbyggnaderna anskaffa: medel genom upplåning till största delen från utlandet, innebär eligt min och mångas tanka ganska stora vådor för vårt lands ekonomiska och såmedelst äfven politiska oheroende, och det synes terföre vara ett vigtigt önskningsmål för fosterlandsvännen att kunna upptänka andra utvägar till betäcknade af de kostnader, som detta stora företag medför, enär sjelfva företaget icke kan uppgifvas, då jernvägar äro första vilkoret för vår nidustris och våra näringars uppblomstring samt för tillgodogörandet af de ofantliga skat ter, som en gifmild natur skänkt vårt fosterland, men som nu genom aflägsenheten från skeppningsorterna förlora största delen af sitt värde, och till följd af de höga transpertkostnaderna omöjligen kunna täfla med utlandetslätt åtkomliga produkter. En sådan utväg tycker jag mig finna uti bränvinsskattens anvädande till detta ändamtl. Kastar man en blick tillbaka på statsregleringen i Sverge före 1853, så finner man, att den årliga statsinkomst, som beräknades af superibegärets tillfredsställande, eller bränvinsbevillningen, utjorde blott några hundra tusen riksdaler, och statsmaskineriet gick ändock sin gilla gång. Nu beräknas den komma att inbringa till staten en summa af 8 millioner riksdaler om året. Hushållningssällskaperna, städerna och sommunerna slogo sig äfven ganska bra ut, fastän de ej fingo göra så djupa tag ur suparens ficka, och jag ser icke, hvarföre de ej, lika väl nu som förr, skulle kunna på annat sätt åstadkomma erforderliga medel till sina behof, så att äfven denna del af bränvinsatten kunde ingå till staten, som detigenom kunde räkna ytterligare ett par millioner om året och således hafva en inkomst af 30 millioner under nästa statsreglerivgsperiod endast på tillverkningen och försäljning en af den vara, som förgiftar nationens andliga och materiella välständ. Visserligen synes denna kalkyl gå något för högt i förhoppningarne på de supandes vilja och förmåga att draga skattebördan; men den grundar sig på hr finansministerns beräkningar, och man kan, i fall man ej harförtroende till denna auktoritet, gerna nedstämma sina förhoppningar betydligt. Superilasten skal! ändock kontribuera tillräckligt för att staten dermed skall kunna bygga jernvägarne utan lån, oni blott hela dess kontribition blir till detta ändamål använd, , Om statens öfriga anpråk vore måttliga, så skulle utan tvifvel de andra nkomsterna förslå att betäcka de verkliga behofven, och det tillhör oss, såsom det skattdragande folket represeutanter, att begränsa dessa anspråk inom det måttligas och nödvändigas gränser, i d af dessa åsigter föreslår jag, att till etenas fortsättning må anvisas: 1:0 Hela bränvinsbevillningen, såväl tillverknings-, som försäljningsoch utskänkningsskatten och 2:0 AN nettobehållning på rörelsen å de färdigbyggda jernbanorna, I denna motion hade åtsöilliga redan förenat sig, och då den nu upplästes, instämde ytterligare deruti Ola Jönsson, Nils Svensson, Ola Larson, vice talmannen Ola Svensson, Anders Gudmundsson, Falk, Thorkel N sson, alla representanterna från Blekinge, Lars Ersson från Södermanland, Olof Andersson från Westmanlard och flera andra, OQiof Nilssen från Westerbotten utvecklade i ett skriftligt anförande sina åsigter och påyrkade största möjliga sparsamhet, helst alla orter hysa bekymmer öfver penningställningen och klaga öfver skuldsättningen. Pan ville att de påbörjade vägarne skulle fullbordas till Örebro och Jönköping, men alla öfriga arbeten på stambanorna inställas: 3 Andersson från Östergötland hade alltid n att förskaffa Sverge jernvägar; men hade icke tillhört dem, som ville att staten skulle bekosta eller aulägga sådana, Då-likväl genom 1854 års ständers beslut, sedermera af Kongl. Maj:t sanktioneradt, det blifvit bestämdt att stambanorna skola så måste man taga saken sådan sig, och staten bör således fullborda hvad t sig att utföra och redan med betydliga påbörjat. Talaren hade trott, att inga tvister nu bade behöft uppstå; han kunde icke gilla Hultmeöns klander af skuldsättningen, då def är en följd ef statens förbindelse att utföra hvad den åtait sig, och det är naturligt att, om medel icke fins inom landet till företagets utförande, de måste s i utlandet. Hultman hade också anfört, att chefen för statens jernvägsbygnader uraktlåtit att,på vederbörligt sätt redovisa för de medel han användt; men detta var ett misstag, ty talaren hade redan i statsutskottet funnit att statsrevisorerna granskat d. ullständiga jernvägsräkenskaperna, hvilkas uppställningoch beskaffenhet de vitsordat med det omdömet, ali de äro bättre än alla andra statens räkenskaper. Anmärkningen, att ständerna skulle afsagt sig sin bestämmande rätt i fråga om anslags anvi sande till vissa ändamål, derigenom att de öfverlemjade åt vederbörande att iemka vägarnes riktning Th Feer DE AN efter vid närmare undersökning sig företeende lokalef rhållanden, kunde icke heller talaren gilla, då stänÅ hi mbt banornas ändpunkter och uppdragit åt I ti vitg, som de önskade måtte nedsättas, att efIO er resultatet af närmare undersökningar föreslå väIm sarnes utläggning emellan ändpunkterna på förmån) fö igaste sätt. Betänkandet visar att komiten sökt ia vöjaktigt fuligöra detta ständernas uppdrag. Visseri de man klandra de föreslagna riktningarne, I sö sådana frågor som denna erfordrades en 10I m edom, som svårligen kan förutsättas hos en-i fr on, och då lokalintressena uppträda för att te rt och ett för sin fördel, så får man den oc fvertygelsen att komitens förslag, såsom grundadt so å en fullständig och opartisk utredning, förtjenar den I rä törsta tilliten. För sin enskilia del trodde för öfrigt I te alaren, att den för södra banan genom Småland föst. eslagna Östra sträckningen vore den mest riktiga, så I ne tt han fann intet skäl att fästa någon vigt dervid Fa tt man föreslagit en afvikelse från kvad förut var ntaget rörande vägens sträckning, synnerligen som I m rbetet utföres för framtiden och det derföre är nödIic ändigt att det nu bestämmes fullkomligt regelmäsga igt. Talaren gillade således den föreslagna östra Ir iktningen af vägen genom Småland. Hvad den finanm ella frågan anginge, så ansåg sig talaren icke hafva I oc llräckligå insigter för att bestämdt-uttala båsot omlar öme; men han önskade att resurser så mycket som å de vöjligt måtte kunna finnas inom landet. Äfven ban I sk kulle anse fördelaktigt om bränvinsskatten kunde 1 jernvägsbygnadernas fullbordan a isas, och derfr ;re instämde han i motionen. Men detta heror på I ha uru mycket anspråken på staisanslag till andra iövåj mål kunna nedsättas.. I hvarje fall ansåg ban det ) ara en större misshushållning om de påbörjade ar-Åga etena afstavnade utan fullbordan utaf brist på mevit el, än om man upplånade sådana. Vill man husväg ålla så måste man se till aj may Icke i stället isshushållar, Lars Magnus Knutsson, Anders Jonstill mn från Skaraböres lån Johan Pettersson från Fra