Aftonbladet – 28 november 1859, sida 3

och bränvin att afiäta. Den utför tvärtom årliger flera tusen tunnor spanmål just till de för sin rike dom af Heurlin så beprisade Sunnerbo, Östbo och Vestbo härader. Att dessa härader nu på sednarc tiden blifvit mera odlade än förr, var visserli gen glädjande att höra, men det var likväl all mänt bekant, att dess förnämsta arbetsstyrka van ligen befinner sig ute på vandring för att för sälja hvarjehanda småkram. För öfrigt trodde talaren, att Tabergs bergslag skulle hafva skada, om jernvägen fördes i dess trakt, emedan derigenom skogsprodukterna skulle få ett vida högre värde, så a:t bergslugen skulle få för högt betala för malmsmältningen erforderliga kol. En kubikfamn ved, förvandlad till kol, gaf nemligen icke mer än 8 sk., då den deremot, förd till Malmö, kunde lemna, efter afdraåg af transportkostnaden, öfver en riksdaler. Äf. ven invånarne i den trakt, som skulle få jernväg om östra sträckningen bifölles, hade åtagit sig att kostnadsfritt upplåta marken. Hongel trodde att hvar och en hade i friskt minne de långvariga och heta strider, som uppstoco, då regeringen vid förra riksdagen utlade sitt stora jernvägsnät. Hvar och en, som genom detsamma fick någon förhoppning att en jernväg skulle komma till hans ort, röstade då fören annan och hoppades på återtjenst; men resultatet blef för de flesta gäckade förhoppningar. Emellertid fortforo verkningarne af lokalintressenas uppeggande hela riksdagen. Den nu framlagda kongl. propositionen har det företräde. att den icke så mycket underblåser lokalintressena. Om, såsom nu, vid förra riksdagen blott två stambanor blifvit föreslagna, så hade tvisten dermed varit slut. Hvad det nu framlagda förslaget anginge, så var det nödvändigt, då penningar måste lånas, att arbetet så snart som möjligt göres färdigt, på det att trafiken komme i tillfälle att uppsamla traktens produkter. Talaren skulle derföre ha önskat, att regeringen gått ännu längre i sitt förslag till de båda stam banornas fullbordande, och han trodde, att den stannat vid nu framlagda förslaget, mindre af fruktan för brist på penningar, än af farhåga för brist nå arbetskrafter. Penningar kunna få lånas, men ej arbetare. Vill man nu afknappa på de erforderli; anslagen, så borde man också bereda sig på att inkomsterna af jernvägarne blefve mindre. I allmän het fann tal. den kongl. propositionen förtjenstfull, såsom afpassad efter våra krafter och upptagande det mesta som bör åstadkommas under nästa stats regleringsperiod. — I fråga om tvisten mellan de två ifrågasatta riktningarne af:vägen genom Småland kunde det ej förnekas att det: vore hårdt för en trakt, som tre å fyra år lefvat i förhoppningen att snart på det allmännas bekostnad få sig en jernväg, att plötsligen se sina förhöppningar slå fel; men man får icke se på lokalintressen. Det finnes många andra trakter, som lika väl kunde behöfva jernväg som vestra Småland. Tal. ville icke erinra om Uprland och såmedelst upprifva det gamla såret. Från det allmännas synpunkt måste den östra sträckningen af södra stambanan vara den bästa, då folkmängden och produktionen äro större i den östra trakten och för öfrigt vägen till Östergötland derigenom blir betydligt kortare. Sedan tal. hemstält om det icke vore lämpligare, att båda de kongl. propositionerna finge åfhandlas i ett sammanhang, och ståndet på talmannens framställning derom gifvit sitt bifall att diskussionen finge omfatta både jernvägarnes sträckning och der finansiella delen af frågan, anmärkte Mengel, att har: trodde stora utländska lån innefatta betydliga vådor för landet. Men Sverge har galt om döda kapitaler, fastän det har ondt om rörliga, och man måste derföre söka göra de förra tillgängliga, hvilket svårligen kunde ske utan att upptaga lån. En fråga af stor vigt vore likväl, om man borde söka upplåna allt genast eller upptaga penningarne i flera lån. Det var likväl omöjligt att kunna bedöma om konjunkturen skall vara bättre om en månad eller om 6 månader. Ett inhemskt fonåsystem vore visserligen vackert, och borde utan tvifvel sättas i verket framdeles, då vi en gång få penningar att nedlägga i obligationer. Men för närvara: de trodde tal. det vara omöjligt att på sådant sätt uppbringa några betydliga medel. Inhemskt fondsystem har kunnat bildas endast i länder, som haft öfverflöd på penningar. Då här allmänt klagas öfver penningbrist, hvem skulle då lägga penningar i ouppsägbara obligationer, när det i allmänhet måste vara fördelaktigare att utlåna dem på 8 månader einot 6 procent. De besparingar; som ki finnas hos den arbetande klassen, skulle troligen e i någon betydlig mån blifva använda till ouppsägbara obilgationer, då arbetaren här i lande: har fördelen att kunna insätta sina besparingar i sparbankarne, derifrån han efter kort tid i händelse af behof kan åter wfå dem. TJtt .örsök kunde likväl vara skäl att göra, och tal. ville blott att vid ett sådant klosare föreskrifter lemnades än 1854. då man försökte med jernvägsobligationer, men stälde så till att största svårigheten blef för den som vill insätta sina penningar att kunna få oligationer. (Tal. redogjorde här för de 1854 gifna föreskrifterna). Resultatet af försöket med ett inhemskt fondsystem skulle troligen icke blifva stort; men man borde vid ett sådant åtminstone söka underlätta åtkomsten ai obligationerna. I fråga om sättet att betäcka räntor och amortissement på de föreslagna lånen, hänvisar visserligen den kongl.propositionen till ett öfverskott på statsmedlen; mca då man ser närmare efter, fin ner mån att detta öfverskott skulle uppstå genom bränvinsskatten. Denna är likväl ännu icke beviljad och osäkert är om den kan utgå, äfven om den blir beviljad. Troligtvis skall den ej kunna utgå, då hvar och en måste finna att det icke lönar sig att bränna med så hög skatt, synnerligen då bränvinspriserna stå så lågt som för närvarande, Tal. var derföre osäker buru riksgäldskontoret skulle kunna reda sig med räntorna och amortissementet; men riksgäldskontoret — hade redt sig i kinkiga omstännigheter en gång förut, ven Gustaf Johansson från Jönköpings län förenade sig med Sven Heurlin och utvecklade i ett skriftligt anförande sin åsigt om fördelarne af jernvägens sträckning genom Lagadalen. Genom att beräkna proportionen mellan innevånareantalet och hemmantalet i de begge trakter, der det var fråga om södra bånans sträckning, kom han till det resultat, att folkmängden var större kring vestra än kring den östra bansträckningen. stman representerar en ort, som aldrig får åtnjuta fördelarne af en jernväg, men likväl får med sina små tillgångar bidraga till deras anläggauvde och underhåll. Han önskade ati statsutskottet måtte, liksom nu ståndet, företaga de båda kongl. propositionerna i ett sammanhang, så att de finansiella synpunterna måtte utöfva tillräckligt infytande på bestämmelserna om hvad som borde göras. För öfrigt fann han det besynnerligt att då det är fråga om andra statsanslag, så äro olla orter fattiga, men så snart det blir fråga om att någon ort skall få en statsbana, så äro alla orter rika. Talaren gillade att regeringen nu icke uppkallat för många lokalintressen, men ville emellertid uppmana statsutskottet alt taga den finänsiella frågan i behörigt öfvervägande, så att icke våra efterkommande må blifva för hårdt betungade ochfinna skäl ätt begråta hvad vi pu göra. q Nils Svensson i Ebbarp trodde det framlagda förslaget vara sädant ; att ingen skulle våra emot: det. Han trodde att i Hultmans, på en synnerlig fakkännedom grundade, anförande skul:e befinnas åtskilliga misstag. I allmänhet ville han att något helt skulle göras. Då Hultman uppgifvit, att 6 millioner skulle kunna besparås, så hade han icke velat bygga så mycket på den södra vägen. Talaren deremot ansåg denna väg äfven böra fullbordas, och då han ville ändamålet, så måste han Också. vilja mediet:Han trodde för öfrigt attom ufven de 6 miilionerna användas: så skuyllö tUetvica ole