Aftonbladet – 26 november 1859, sida 3

håller om rum uti Aftonbladet för följande upplysningar: Att något framtida äfventyr för landet skulle deraf (af ett utländskt låns upptagande) härflyta, ansåg man, — heter det — så mycket mindre vo; att, befara, som det ändamål, för hvilket niogarne skulle användas, väl vore, om något, ett produktift företag, då det gjorde tillgängliga hela trakter af det inre af landet, der tillförene, i anseende till alltför betungande forslingskostnader, naturprodukterna icke kunnat tillgodogöras och ingen industri uppstå. Redan vunnen erfarenhet, särdeles genom Gefle—Dala-jernvägen, anfördes äfven för denna åsigtn, 0. s. Vv. Den mening, som det här anförda stycket i sin helhet åsyftar att uttrycka, synes mig vara icke blott att jernvägar i allmänhet äro nyttiga för kommunikationen — hvilket ingen lär bestrida —, utan specielt att det för statens räkning för rikets ständer framlagda jernvägsbyggnadsförslag bör anses såsom företag i och för sig produktift i vanlig mening, det vill säga, att jernvägarne skola komma att återgifva räntan på kapitalet eller, ännu med andra ord, bära sig, och att det derföre icke börfinnas någon betänklighet vid, att för jernvägarnes byggande upptaga utländskt lån. Huruvida denna mening tillhörde den allmännast uttryckta vid tillfället, förekommer för min uppfattning af samtlige talarnes yttranden vid tillfället, icke så alldeles afgjordt — jag. vill sockså icke inlåta mig i något yttrande ärom ; men hvad jag deremot. bestämdt vet, är att enna åsigt helt och hållet strider emot den mening ag, hyser om statens jernvägsbyggnader, och jemväl ttryckligen tillkännagaf uti den tankan, att statens jernvägar icke kunna. bära: sig med vidhållande af det för vårt land (enligt min mening) öfverflödigt kostsamma system, som följes hufvudsakligen efter engelskt mönster, utan att taga tillräckligt i betraktande anläggningens och rörelsematerielens Jlämpande efter trafiken i vårt land och den hushållning som deraf påkallas, samt utan ati ör detta ändamål rådfråga de uppfinningar, som på de sednare åren blifvit använda för att kunna minska an-, läggningskostnaden. Jag anbåller äfven få näm attijag icke deltagit uti det för den ofvan omnämnda åsigten (af hr Grape) anförda skälet, att värdet af de produkter, som på Gefle—Dala-jernvägen transporteras och blifva tillgängliga fö ppning, mångfaldigt öfverstiger räntan på anläggningskapitalet. Denna omständighet, eller att värdet af de produkter, som föras på en jernväg, flera gånger öfverstiger räntan på vägens anläggningskostnad, torde och måste väl inträffa med alla jernvägar, som icke äro alltför olämpligt anlagda; månne det ej då skulle vara nog mycket sangviniskt, att på förhand antagadenna omständighet söm bevis på att en jernväg skall bära sig, och att det derföre icke är farligt att skuldsätta sig för att bygga den? Vidare ber jag få nämna, det jag ej varit med om hvad som refereras såsom ett uttryck af den allmänna meningen, att nemligen en ränta af fem procent på inhemskaobligationer skulle (på sätt det i den kuugliga propositionen förutsättes) vara högre ån hvad riksgäldskontoret i verkligheten får betala för det s. k. tjugomillionslånet, om man till räntan tillägger rabatt och provisioner. Jemväl anmärkes, att jag, under erkännande af riktigheten i hr Renströms antagande, att det kan vara beqvämare och sannolikt falla sig något fördelaktigare i afseende på negotiationer af ett utländskt lån, att på förhand underbandla om ettstörre belopp än för den nuvarande statsregleringsperioden erfor dras, för min del instämde uti hr Renströms förslag, så vidt man kunde behöfva att i och för bankens förstärkning använda det öfverskott, ett sådant lån kunde lemna utöfver hvad som beslutas för jernvägarne; men att, om frågan vore att använda detta öfverskott såsom en tillgång för hvad framtida ständer kunna besluta, så fann jag detta projekt, att anskaffa tillgångar flera år innan det behof blifvit pröfvadt, hvartill man förmodar dem komma att användas — så nytt, att det väl tålte vid att närmare öfvervägas, och måhända äfventyrligt, då vi nu icke kunna veta, i hvilken belägenhet man nästa riksdag kan befinna sig. Men hvad som lär kunna tagas för afgjordt är att, om lånet finnes tillgängligt, nog blir det på ett eller annat sätt användt. Slutligen erinras, att jag ingalunda helt och hållet opponerade mig mot hr Ridderstads förslag, att upptaga en del af lånet inom landet, med vilkor att det sker med försigtighet och med obligationer å mindre belopp, t. ex. 100 rdr, som då kunna fram locka mindre behållningar, hvilka annars ligga räntelösa och ofruktbärande. Jag hoppas att redaktionen benäget finner min an hållan om detta beriktigande icke alldeles opåkallad. Stockholm den 26 Noverhber 1859. L. J. Hierta. 1Ätran nde V