Aftonbladet – 26 november 1859, sida 3

Ba f d underoffloers tanko om prygelstraffet. Till Redaktionen af Aftonbladet. Då flera representanter vid nuvarande riksdag väckt motion om prygelstraffets afskaffande, önskar en per son, hvilken tjent som underofäcer vid lifgardet till häst, äfven yttra sin tanke i denna sak. Han läste i somras uti tidningatne, hurusom flera medlemmar af högsta domstolen. tillstyrkt prygelstraffets bibehållande. Det oaktadt säger f. d. underofficeren: bort med hasselkäppen! Det är djerft att motsäga så höga och lagkloka herrar; men de ha måhända aldrig satt sin fot inom någon kasern, känna således litet eller intet till soldaten, följaktligen icke heller till: hasselkäcpens behöflighet Insändaren, som lefvat flera år i kasernen, gjorde den akttagelsen, att så länge man undvek att prygla en soldat, var han en bra och ordentlig karl, men från. den stund han första gången undergick detta nesliga straff, måhända för en ganska obetydlig förseelse, var han vanligtvis en förderfvad, under käppens välde hemfallen menniska. Bort äfven med den råhet och brutalitet, som geaomgår vårt militärväsen, och hvarpå insändaren :ramdeles vill anföra några talande exempel. Soldaten behandlas som en slaf, blir för den minsta för-. seelse med de skymfligaste ord tillrättavisad, hvarigenom han småningom förlorar all sjelfkänsla och lir till slut förfäad.. Underofficeraren behandlas nära nog på samma sätt. Bort äfven med värfningssystemet, eit system af lögn och bedrägeri, ovärdigt, vår upplysta tid. Värfvaren går omkring som den onde och söker hvem han uppsluka må... Då han träffar ett föremål, värdt hans uppmärksamhet, bjuder han friskt på förtäring, ordar vidt och bredt om hur präktigt man har dei id gardet, lofvar guld och gröna skogar, och den enfaldige, oftast halfrusig, nappar på kroken. Men knappt har han fått kronans jacka på, förr än han kommer under fund med sveket och får under sex långa år bittert ångra sin lättrogenhet. I stället för att det borde anses för en heder för fäderneslandets anga män; att tjena Yid konungens lifgarde, anses det nu för en skam, och skulle den anvärfde sjelf icke så anse det, så göra bans stackars föräldrar det, och gråta bittra tårar öfver den skam sonen bragt öfver sig och dem. In.